Hur många barn får jag när jag blir stor?

Kommer ni ihåg leken? Man kastade upp småsten och sen skulle man se hur många som landade på ens händer för att avgöra hur många barn man skulle få. Då jag och min bästis ägnade oss åt detta nästan dagligen eftersom vi delade på en ”grusväg” belagd med småsten mellan våra hus så har jag fått alla resultat mellan noll och nio åtminstone och säkert mer ändå. Så det var en dålig metod för spådom. Följdaktligen kan jag inte använda den för att bestämma mig. Faaast… det har jag ju redan gjort. Egentligen. Frågan är bara om den där lilla gnuttan av längtan som ändå finns där efter fler barn någonsin kommer att försvinna helt?

Efter Emilias födelse kände jag ungefär; okej, det var första. Det här gör vi om så fort jag har glömt hur jävlig förlossningen kändes! Jag glömde inte… men sen kom Ida i alla fall. Mycket mindre traumatisk förlossning och då skulle man ju kunna tro att jag vill göra det igen. Men när vi kom hem kände jag för första gången att vi inte var ett par med barn, utan en hel familj. Glädjen i att säga ”barnen” istället för bara Emilia… så himla, himla rätt det kändes! Hur mycket jag än avgudar både Emilia och Christoffer så var det först då vi blev en ”familj” för mig. Man kan ju spekulera mycket i varför jag kände på det viset och det kan man säkert skriva en hel psykologisk avhandling om innehållande såväl samhällsnormer som personliga upplevelser, men det kan vi ju ta en annan gång… eller inte.

Men sen kommer ju alltid frågan, från en själv och ens partner men även från alla andra nyfikna: Ska ni ha fler? Först kände jag ”nja… vi får se”, sedan ”nja, kanske inte” och nu mest ”nej, troligen inte” även om den officiella repliken är ”nej, nu räcker det!”. Jaha, och Christoffer då? undrar ni. Vi är i princip på samma plan här, så detta är ingen viljornas kamp. Snarare förnuft vs känsla.

Och det gör det ju, det räcker nu. Jag är egentligen nöjd nu till skillnad mot vad jag var efter första barnet. Jag vill helst inte vara gravid fler gånger (blä, jag tyckte inte om det alls 95% av tiden!), jag vill inte vara med om fler förlossningar (jag fick göra om och komma över första gången och det räcker) och jag är inte alls så speciellt sugen på bebistiden med vakennätter, blöjbyten heeela tiden, såriga bröstvårtor och en kropp man inte känner igen och som inte orkar något alls, kokning av flaskor och mjölkspyor och allt det andra. Och jag känner ibland att det är svårt att räcka till till två barn, hur skulle det då bli med ett tredje?! Och sen allt det praktiska och ekonomiska. En föräldraledighet till, en ytterligare period med ont om pengar, jobbet (man blir ju lite akterseglad när man är borta länge), allt man vill göra som blir dyrare (som resor och upplevelser), att inte få plats i vilken bil eller vilket hus som helst (dock i våra i och för sig). Och en viktig faktor till; frihet för oss. Ibland behöver och ibland vill man göra saker utan sina barn, och vi har inte så många att tillgå när det gäller passning. Och inte så ofta. Åtminstone inte där jag är säker på att de har det bra. Och då blir det sällan av att man gör saker utan barn. När de blir större kan de 1. vara med på mer så behovet av passning minskar 2. göra någonting annat med vänner/på egen hand och skaffar vi en till så dröjer det ännu längre innan det inträffar. Jag ska erkänna att det sliter att inte ha den friheten/avlastningen fast jag älskar mer än allt annat att vara med mina barn. Så ni hör ju, det mesta talar emot.

Men. Det är ändå en sorglig tanke med aldrig mer, det kan inte hjälpas. The end of an era. Aldrig mer hålla i sin nyfödda bebis, aldrig mer amma (som är både tröttsamt och mysigt), aldrig mer bära på hemligheten att det vilar ett litet embryo till en ny människa(!) i ens fortfarande platta mage, aldrig mer se sitt barn lära sig sitta, stå, gå eller prata. Gah, är inte det sorgligt?! Kan jag inte bara få säga ”Nej, inte nu, antagligen aldrig och helst inte egentligen, men vi kan väl hålla dörren öppen? Bara en liten liten springa? Bara inte smälla igen den för gott och kasta bort nyckeln?” Jo, jag säger så. I några år till kan jag säga så och sen blir jag för gammal och ickebeslutet blir ett beslut som jag kommer att vara nöjd med. Det blir bra det.

Annonser

Snart börjar julen

Äntligen är allt städat (utom köket där Emilia freestylar ihop en kaka…), julmaten lagad (det vi inte köper färdigt eller andra bidrar med), presenterna inslagna (utom min men det är nån annats huvudvärk, haha!) och allt pyntat. NU börjar julen. Vi började handla julklappar i november och hade en bra plan för veckan så julstress kan man väl inte tala om egentligen, men det är fan jobbigt för det… så julefrid är det knappast tal om heller. Än! Men det är värt mycket jobb att slippa åka Skåne runt i en hel vecka och ”fira jul” med alla möjliga och försöka återskapa någon sorts julstämning dag efter dag. Jag skulle gärna fira med alla, åtminstone sett över ett par år, men det går nästan inte. Skilda föräldrar på bägge håll, en generation mer än vanligt i livet som nästan är komplett, totalt sett många syskon…

The million dollar question är varför man stressar, eller jobbar i alla fall, så hårt för att julen ska bli… tja, likadan som förra året. Alltså, jag gillar verkligen traditioner, men är det verkligen så viktigt att precis allt är där? Gran, klappar, mat, rena golv på exakt samma vis som förra året? Mitt svar är sorgligt nog: antagligen inte, och ändå blir det det. Egentligen borde man verkligen ”fuska” mer. Ska försöka nästa år… och antagligen misslyckas.

Ah, anyway, God Jul! Det är ju ändå väldigt mysigt när man väl kommit såhär långt!

Jag skulle vilja…

… så mycket! Eller, mer, kanske. Jag skulle vilja skriva en bok. Ja, såklart skulle jag vilja få den utgiven, men nej, det spelar ingen roll om det bara är 25 personer som köper den. Jag vet att jag skulle kunna och jag vet faktiskt också att jag skulle kunna göra det bra. Men då måste man ha en historia att berätta, och det har jag ingen. Ingen som är bra nog. Samtidigt kliar det i fingrarna att skriva ner en bit av mig själv i någonting fiktivt, att få låta karaktärerna växa fram, att få till en riktigt bra beskrivning av något allmänmänskligt. Oh, well, kanske någon dag. Om jag någon gång vet vilken historia jag vill berätta ska jag sätta mig ner och bara göra det.

Jag vill också ha ett jobb jag trivs med. Har jag sagt det förr eller…? Alltså inte som i att min hobby är mitt jobb, så måste det inte vara, men som i att jag helt uppriktigt tycker att jobbet är något som är trevligt att gå till. Något som inte tar emot det allra minsta. Är det verkligen så mycket begärt? Jag försöker verkligen här, att förändra detta, men det går trögt. Så nu blir det tillbaka till socialsekreterarjobbet i januari. Allt för Ida, målet är att hon ska få vara hemma tills nästa höst. Men nog fan tar det emot. Fast det kan ju bli bättre än sist jag var där. I alla fall det.

Jag vill börja rida igen. Inte ha häst, men i alla fall rida. Och det ska bara hända, så fort ekonomin tillåter. Emilia vill också prova på det, så jag får snällt betala två ridskolor. Jag kan ju inte säga att jag ska men hon får inte! Sen får vi se om det är nåt för henne, kanske kräver det lite för mycket än så länge?

Jag vill bli en bättre mamma åt Emilia. Det är ärligt talat svårt just nu. Hon är inte speciellt snäll mot sin lillasyster och det gör det svårt att vara snäll mot henne. Alltså, jag håller ju inte fast henne, skrattar åt henne, lurar henne, jagar henne och tar allt hon vill ha ifrån henne som hon gör mot Ida, men det blir mycket skäll och gnäll och ibland får hon orättvist mycket på en gång för att hon har prövat ens tålamod hela dagen. Det blir svårt att hitta saker i hennes beteende att berömma fast jag försöker. Hur ska jag få henne att fatta att hon lär sin lillasyster att vända sig emot henne och vara dum tillbaka, innan det är försent och det faktiskt blir så?!

Det är väl det… just nu. Affirmation, javisst.

1 och 5

Ja, så stora är mina tjejer nu. Eller inom en vecka i alla fall! Det har gått så snabbt, fast ändå verkligen inte. Emilia har väl alltid, alltid funnits?! Och Ida måste ju ha varit här i flera år? Om det inte fanns kalendrar (så hade det inte funnits något sådant som ett år…) så hade jag liksom gissat på att de var 10 och 25 eller så. Fast uppenbarligen stämmer ju inte det.

Emilia har blivit världens mognaste och klokaste tjej. Ibland. Och ibland skulle man kunna tro att hon är ett riktigt litet barn när hon trött och/eller hungrig ligger och skriker på golvet eller kladdar ner sig med mat, lera, målarfärg… Just nu är hon rätt harmonisk efter ett inte fullt så harmoniskt år sedan Ida föddes. Hon tog det rätt hårt att bli storasyster och mista vår fulla uppmärksamhet. Och hon blev så besviken över att bebisen fortsatte att vara en bebis månad efter månad, när hon hade tänkt sig att hon snabbt och lätt skulle växa upp till en lekkamrat. Nu kan de faktiskt leka lite ibland, även om Emilia inte har helt klart för sig hur våldsamma lekar en ettåring klarar av. Eller avancerade, för den delen. När Emilia är trotsig mot oss nuförtiden är det så jäkla sofistikerat ibland att man fasar lite för tonåren sen. Om man som femåring kan komma på så snygga bortförklaringar och undanflykter att hon lurar de flesta (men oftast inte oss än i alla fall, mohaha) så vet jag inte om jag vill ta tonårskonflikterna sen… Men hur skulle man kunna bli arg för att hon är smart?! Det kan man. Öppna konflikter och tjat har hon nästan lagt ner i alla fall. Men på plussidan, som självklart väger över varenda dag, så är jag så stolt över att vara hennes mamma. Hon är smart och duktig på det mesta och lär sig dag för dag att bita ihop lite. Annars ger hon gärna upp och gör nåt annat om något är svårt eller jobbigt. Hon har börjat på ny förskola ju och trots att hon är blyg egentligen så tar hon mod till sig varje dag och hon leker alltid med någon, ibland helt ny kompis, varje dag. Hon kan nästan simma (fattas bara koordinationen) och cyklar hur bra som helst. Ofta överraskar hon mig med att kunna nåt jag inte alls visste att hon kunde. Som att ställa upp ett dagligt problem till ett enkelt mattetal utan att ens reflektera över det själv. Ibland häpnar jag. Hon är generös och delar alltid med sig och hon lyssnar när man berättar saker för henne och är trevlig mot folk. Ibland blir jag förvånad över hur stor hon blivit. Det är världens roligaste sysselsättning att prata med henne! Hon tänker ut både roliga och kloka saker (som att farfar är seg som en giraff, det vill säga är för stel för att ta saker på golvet) och ger en ibland nya insikter eller påminner om saker jag glömt. Och om vi bråkar här hemma, vare sig hon är inblandad eller ej, så försöker hon alltid lugna ner allt när vi bråkat klart och kommer med en av sina positiva, insiktsfulla kommentarer. Fantastiska, älskade unge! Tack för att du lär mig att vara en bättre förälder och människa varje dag!

Ida blir mer och mer en egen person för varje dag. Om Emilia varit en utmaning att uppfostra i perioder kommer Ida troligen bli ganska hemsk. Hon är sjuuukt enveten! Hon ger inte upp hon inte. ”Skäller” och skriker när något inte går som hon tänkt sig, men vägrar släppa det. Lådan ska bara gå att öppna, eller vad det nu är som är svårt. Eller så ska hon bara ha den där grejen man tar ifrån henne. Som kattmaten. Får man inte ta den med fingrarna så kan man ju använda en grillgaffel från lådan när man ska smaka. Suck… Men hon är precis som Emilia en glad och harmonisk unge, så nyfiken på livet. Dock lite fegare än storasyrran. Hon kan gå, tar ett par-tre steg själv men sen blir det läskigt och så sätter hon sig ner igen. Men sån är hon, plötsligt en dag så kommer hon bara att promenera tvärs över golvet som hon aldrig gjort annat, det vet jag nog! Precis som när hon plötsligt började krypa.

Ida är en gosunge. Yes! Äntligen i alla fall ett barn som vill kela och sitta hos! Och dessutom gör hon Emilia sotis så då kommer hon också och ska vara hos. Win-win! Fortsätt alltid att vara så gosig Ida! Hon gosar även med nallarna och Cisco och allt som är mysigt. Pratar gör hon några ord, men det kommer bara nåt nytt i månaden nu. Vi väntar fortfarande på ”mamma” och ”pappa”… Men ”tack tack” kan hon säga?! Och härma djur. Såklart har hon helt egna idéer om hur de låter och vägrar lära om. Visste ni att fåglar morrar och katter piper? Jodå, fråga Ida. Och ja, vår katt piper faktiskt så det baseras på empiriska studier. Enveten som sagt. Välling är det bästa som finns och hon äter macka med händerna och gröt med sked, själv. Hade säkert gärna ätit middagen själv också men jag orkar inte kladdet. Taskigt. Hon vinkar hejdå och älskar att ge en saker som man sen ska ge tillbaka (efter att man gosat med dem om det är gosedjur). Och djur. Hon har älskat djur hela sitt liv och det verkar knappast avta! Det är det absolut bästa som finns, efter välling, tycker hon. Det måste inte vara mer exotiskt än duvor för att hon ska bli alldeles till sig! Hon sover hela nätterna, men knappast lugnt. Hade hon bara fått ett eget rum nån gång så hade sömnen varit löst för oss men nu är det… sådär. Middag sover man en gång, oavsett om det är de vanliga två timmarna eller 20 min som hon råkar sova. Återigen – en unge som vet vad hon vill.

Älskade tjejer, ni är bara bäst! ♡

Livet så långt

Igår när jag klippte gräset, vilket numera är så nära ”egentid” jag kommer, så funderade jag helt plötsligt på vad jag skulle gjort annorlunda om jag vetat vad jag vet nu och fått börja om från början med hela livet. Överlag; inte mycket faktiskt, men som de flesta nog skulle svarat så gärna varit lite modigare. Inte modigare som i att ha hoppat mer fallskärm eller åkt coolare karuseller förstås, utan mer i förhållande till andra människor. Kanske sorterat bort fler ”vänner” tidigare (som sedan visat sig inte förtjäna det epitetet) och tagit fler chanser till att inleda en vänskap med personer jag klickat med men bara mött i vissa sammanhang under en begränsad tid. Jag har inga exempel, men jag tror att alla vet vad jag menar. Kollegan på kursen, den andra föräldern på barnens aktivitet, paret man möter på resan och har en trevlig kväll med etc. I jobbet kanske jag hade valt annorlunda… men å andra sidan, om jag vetat hur jag skulle välja om för att få drömjobbet så hade jag gjort det nu eller för några år sedan, utan att behöva leva om hela livet. Vad är egentligen drömjobbet? Jag vet faktiskt inte. Hade jag valt en annan partner? Hell no! Ibland när jag hör hur folk har det i sina relationer blir jag bara så gränslöst tacksam för att jag har Christoffer! Inte för att inte vi också har haft både ups and downs, men överlag har vi det så himla, himla bra tillsammans. Huset var jag lite tveksam till i början ska erkännas och nog har vi lagt några timmars jobb här om man säger så (timmar vi knappt har haft heller!) men det har varit både roligt och trist, tillfredställande och frustrerande och verkligen inte bara jobbigt. Mest var jag tveksam till läget, men nu älskar jag att bo här. Jag hade kanske tagit chansen att göra ännu mer resor, aktiviteter, fester och upplevelser som ung vuxen innan barnen. Alltså inte skaffat dem senare, men utnyttjat den fantastiskt roliga tiden i livet ännu bättre! Fast det blev ju rätt bra det med.

Nej, överlag är jag verkligen nöjd med livet så här långt. Tänk om resten kunde få bli lika bra? Och tänk om två tredjedelar återstår? Det vore ju underbart!

Blogga om att blogga och om barnen

Jag måste börja blogga igen. Regelbundet alltså. Läste en del ur min gamla blogg och skämdes lite, men så roligt det är att se tillbaka på ändå. Även om jag skrev som den tillkämpat coola tonåring jag var. Jag kan bättre nu, så jag borde göra det också. För min alldeles egna skull, och kanske lite för Idas också. Och en aning för Emilias. Det hade varit kul att gå tillbaka och läsa lite mer om deras framsteg och framför allt mina tankar som förälder. Den här tiden kommer inte igen med dem. Ida är redan tio månader snart. Lilla Fluff, nu behöver hon inte ha så brått att bli större längre!

Hon står stadigt men än så länge mot saker, och vägrar prova att ta några steg om man håller i henne. Om hon däremot ställer sig mot nåt som flyttar på sig (som en pall eller någons ben) går hon efter utan att tänka på det. Hon har olika ljud för det hon vill (som en oändlig upprepning av irriterat ”nannananannanana” när hon vill ha nåt hon ser att äta), hon säger ”katt” ”titta” ”där” ”den” och gör momentana försök att härma det man säger till henne men glömmer det igen. Som ”njanjan” (=banan) och ”äst” (=häst). Pekar gör hon också. Hon sover plötsligt hela natten sedan ca en månad tillbaka men vaknar tidigt och är själv trött. Vägrar dock somna om, suck. Till skillnad från Emilia är hon en riktig mysunge som gärna sitter och gosar, fast hon måste samtidigt ha koll omkring sig ändå. Hon är så jäkla bestämd och rätt krävande, men oh så charmig samtidigt. Om man kan älska en unge till lika mycket? Eh, ja. Herregud vad jag är kär i den ungen med!

Emilia har gått från en lång period av svartsjuka som gått ut över oss där hon ibland varit rent ut sagt taskig med flit, till att vara vårt vanliga goa och leende barn. Visst kan hon bråka, men inte på det viset längre. Hon är just nu väldigt lätt att ha och göra med, en liten hjälp emellanåt och underbart mysig när man är själv med henne. Alla resor till nöjesparker plus simskolan har varit bra tror jag, för där har hon varit i centrum. Snart kör vi intensivsimskola rond 2, det blir bra det även om logistiken blir lite tuff när jag är själv.

Det känns som att det har lossnat nu. Äntligen får vi plötsligt någon timme på kvällen med bara Emilia och sedan någon bara vi! Det känns lite som att få sitt liv tillbaka… Och dessutom får vi sova på natten. Amazing. Och nu kan jag plötsligt få nåt litet gjort här hemma om dagarna också, även om ingen av tjejerna är speciellt bra på att leka ensamma. Nej, nu blir det bara lättare, det känner man och det är också lite på tiden. När man hade bara en bebis så lättade livet efter sisådär fem månader. Denna gången tog det åtta eftersom bebisen från förra gången inte har flyttat hemifrån precis. Men nu kan man verkligen börja njuta. Såklart kommer det komma mindre kul perioder framöver också, men de kommer inte bero på spädbarnstiden och det känns faktiskt väldigt skönt. Sen kan man ju alltid skaffa ett spädbarn till och vända uppochner på all logistik igen… men det är inget som känns så lockande precis. Inte just nu i alla fall!

Kärlek

Alltså, jag älskar den här artikeln. No need to say more. Så jag sparar länken här och som en bonus kan ni också ta del av den. Fantastiskt generöst av mig, eller hur? (1. Den handlar om relationer 2. Den är på engelska 3. Den är aslång. Så, nu kan ni bestämma er för om ni orkar klicka. Men det är värt det!)

Successful relationships is successful for the exact same reasons

barasara blog

Fru Nilsson

Boktips och recensioner

Allt utom chiclit