Påsk i Tyskland

ÄNTLIGEN! En resa. Herregud, vad det behövdes! Det var senast i mars 2016 som vi reste någonstans annars, om man inte räknar en natt i Karlskrona och en natt på förlossningen. Vet inte om det nånsin gått så lång tid mellan två resor för oss! Skandal ju. Sen finns det skäl förstås, som att jag var gravid och jobbade som en galärslav hela förra sommaren och sen var jag ju inte precis upplagd för äventyr när jag äntligen blev ledig i augusti, höggravid och så vidare. Och sen har det liksom inte varit värt det med en färsk bebis. Allt går ju, men om man bara ska fokusera på att amma och natta och byta blöjor kan man ju lika gärna göra det hemma. Plus att hon har sovit så dåligt att ingen skulle haft ut nåt av resan tidigare, som varit tvungen att dela rum med henne. Men vi har begåvats med ytterligare ett barn som älskar stimulans så därför var det inga problem alls att ha med Ida nu när hon blivit lite större och sover en aning bättre, i alla fall när hon blivit överstimulerad, mohaha. Visst, man reser med hela bohaget och man får ju planera för varje steg utanför dörren, men det är inga problem om man bara gör det.

Först och främst måste jag bara meddela att det var en fröjd att åka på bilsemester med nya bilen. Den bara svalde vår sjukt stora hög med packning som ingenting, Emilia hade gott om plats för fötterna och såg bra ut och kunde dessutom titta på film på medhavd DVD-spelare, så hon var nöjd. Jag kunde halvligga och sova på passagerarplatsen framför Ida som nu sitter i den ökända ”tronen”, aka nästa bilbarnstol efter babyskyddet som jag knappt orkar lyfta med henne i längre ändå. Ida uppskattade plötsligt att åka bil hundra gånger mer också eftersom hon ser ut nu. Och trots att jag tidigare hävdat att det kvittar mig helt måste jag också säga att det underlättade stadskörning i okänd stad att man slipper växla och kan fokusera på den svåraste uppgiften – att hitta. GPS är ju liksom bara en vägledning…

Så i fredags morse styrde vi kosan söderut. Vi bokade som vanligt ingen plats på färjan Rödby/Puttgarden men vi körde bara rakt på, åt under hela överfarten eftersom vi också lärt oss att pommes och i princip köttfri korv för 100 danska kronor portionen inte är nåt att ha och hade packat med egen ”plockmat”, och sen fortsatte vi bara att köra. Sedan stannade vi på Weissenhäuser strand, badlandet alltså. Här roade vi oss kungligt i ca tre timmar. Det kostade strax över hundralappen mer än att gå in på ”äventyrsbadet” i Ängelholm för oss alla fyra (helt sjukt ju) och det var verkligen valuta för pengarna! Emilia åkte så många vattenrutschkanor att hon var helt slut, hoppade i från kanten i barnbassängen 10 000 gånger ungefär och övade på att simma under vattnet. Simskolan har verkligen gett resultat! Även Ida låg och plaskade och ålade runt i det grundaste grunda vattnet vid ”lekplatsen” medan Emilia åkte rutschkana. Vi åkte även en jättelång rutschkana på ringar med olika teman under färden och Emilia fick inte nog. Vi åkte den säkert fem-tio gånger var med henne. Till sist somnade Ida i vår famn av ren utmattning men sen vaknade hon och lekte ett varv till. Sedan duschade vi och åt picknick på en konstgjord strand inomhus eftersom regnet öste ner där ute. 

Sedan fortsatte vi mot vårt hotell utanför Lübeck. Det låg mycket vackert vid en å och en hage med hästar, får, emus och lamor (eller var det alpackor kanske) och man hade till och med egen uteplats. Tyvärr var det så kallt och så regnigt att vi bara såg det inifrån i princip och när Emilia var ute och gungade i trädgården på baksidan. På kvällen åt vi middag på hotellet. Jättegott, men så salt att jag vaknade en gång i timmen fram till klockan 6 av törst… inte värt det.

På påskafton höll vi tummarna att regnet som inledde dagen skulle lätta. Men nej. Vi som hade tänkt åka till Hansa Park… suck. Utöver regnet var det dessutom blåsigt och kanske sex grader bara. Först tänkte vi att vi skulle åka till ett akvarium i Timmendorfer strand istället, men när det inte gick att bli av med bilen ens i närheten så hoppade vi över det. Istället körde vi till en märkesoutlet utanför Kiel. Alltså, jag trodde det skulle vara som Lager 157 typ… men det var snarare en egen stad! Det närmaste jag har sett var jätteoutleten i Palm Springs i Kalifornien. Och priserna var ungefär desamma. Jag kunde bara önskat att det fanns Hollister, annars saknade jag inte ett enda märke. Det fanns dessutom många jag aldrig hört talas om, men så är jag ju inte sådär jättebevandrad i märken heller kanske. Christoffer handlade flera pikéer, en t-shirt och en skinnjacka och jag handlade bara en t-shirt. Emilia var mest intresserad av den stora lekplatsen. Den var under tak, så där fick hon roa sig ett tag. Det regnade som om himlen var öppen ena stunden och var solsken i nästa, eller för all del samtidigt. Om och om igen. Och så isvindar på det, och en och annan hagelskur. Mycket märkligt väder. På kvällen återvände vi till Lübeck och åt i utkanten på ett amerikanskt ställe som serverade tvåkilos hamburgare. Jo, på riktigt. Christoffer beställde en enkilos men fick inte ens ner den. Klent! Jag orkade inte ens min 190 grammare. Ännu klenare! Om man klarade den största fick man den gratis + 100 € i baren. Det hade nog delats ut ganska så sällan skulle jag tro.

På söndagen så verkade vädret lika trist som dagen innan. Ännu mer suck. Så vi googlade lite och kom fram till att Hamburg kanske hade nåt att erbjuda som vi inte redan sett (vi har ju varit där två gånger de senaste åren). En tunnel under Elbe och ett chokladmuseum lät ändå okej. Emilia godkände planen om man fick smaka chokladen, och det skulle man få. På väg ut till bilen sen så tittade solen fram. Det var kallt så det rök ur munnen men vi tittade på varandra och sa ”Nä, vi kör norrut istället så får vi se. Vi chansar, det är ju det vi alla vill göra.” Vi sa inget till Emilia, men när vi kom fram till Hansa Park så var det i alla fall uppehåll och en del av himlen var till och med blå, även om den var svart i andra kanten. Vi fick betalt för vår chansning. Vi gick in i parken vi lunchtid och det var knappt nåt folk där över huvud taget. Inte en kö i sikte till en enda karusell, så vi satte igång. På ett par, tre timmar hann vi åka lika mycket karuseller som man normalt hinner på en hel dag när det är köer. Efterhand kom det mer folk, men om man köade var det maximalt i några minuter. Emilia som aldrig varit på ett nöjesfält innan var i extas. Kallt var det och emellanåt regnade det också, men då kunde man oftast ta en karusell under tak, eller leklandet för små barn som var inomhus. Ida satt nöjt i nya vagnen under regnskydd och filt och bara tittade på allt. Emilia och jag blev rätt våta om byxorna när vi åkte nån sorts flumride för barn och fick sitta i vatten och sen lyckades Emilia dessutom plurra i en karusell med små båtar som guppade upp och ner ur vatten. Det var kanske 20 cm djupt, men hon blev rejält blöt om benen förstås trots gummistövlar. Det är bara Emilia som lyckas med det… Så vi köpte svindyra joggingbyxor och strumpor i souvenirshoppen så att hon fick bli torr i alla fall. Och så glad hon blev för dem. Gissa vad hon har på sig till dagis idag? Lätt värt det bara av den anledningen. Christoffer snackade om huvudattraktionen Kärnan hela dagen. Jag mådde dåligt av att bara se den där berg- och dalbanan (kolla upp den på YouTube så fattar ni) men han skulle såklart åka innan vi gick hem. Han var helt uppspelt när han kom därifrån. Hissas upp i ett kolsvart schakt, för att släppas ner baklänges i mörkret, för att hissas upp igen och släppas rakt ner framåt och sen gick det så fort att man knappt hann se vad som hände innan den var i andra änden av parken. Vem gör det där frivilligt?! Jag hade svimmat av rädsla om jag skulle åka, jag tyckte att barn-bergochdalbanan var mer lagom… Riktigt snälla bergochdalbanor fanns inte ens till barn så även den kittlade lite lagom i magen även om den var liten. Emilia och Christoffer åkte nedanstående bergochdalbana (Ormen från Midgård) och Emilia svor att aldrig åka den igen. För att den var snabb och läskig? Nej, för att det var en belyst vikingdocka som pratade tyska inne i mörkret. Den ungen kommer jag nog aldrig att förstå vad det gäller rädslor. Kolla bara hur hon håller i frisyren så inte totten ska trilla av…

HME5B2CX18 (2)

Efter Hansa Park gjorde vi Lübeck med bil (inte att rekommendera, men himlen öppnade sig i ännu ett skyfall och det var svinkallt) och åt på restaurang. Vad jag älskar att det inte bara är okej, utan helt normalt att ha barn med sig på alla restauranger i Tyskland. Borde det ju vara överallt, det är ju inte bara tyskarna som har barn? Det halades fram papper och pennor vart vi än gick och på Blockhaus i Lübeck fanns det till och med bebisleksaker och Emilia fick gatkritor med sig hem.

Igår körde vi hem och tog en sväng inom Bordershop. Det ska till att jag handlar på pall om jag skulle åka dit bara för att handla, men när man ändå kör förbi brukar vi köpa nåt. Vädret hade ju varit minst lika illa här hemma och tur det, för det gjorde allt lite jobbigare och faktiskt också tråkigare den här helgen. Men ändå, det var verkligen en lyckad resa. Resa är det roligaste som finns ju! Nu ser vi fram emot Kroatien i juni.

30

Jaha, då var man 30 år då. Det känns… väldigt lite. Jag har ingen direkt åldersnoja. Visst, livet går fort och jag hade hellre fyllt 25 än 30, men vafan… jag är rätt nöjd ändå. Kanske för att jag liksom känner mig i fas med livet? Jag har allt jag hoppades på egentligen i den här åldern: man och två underbara barn, hus, ett jobb med det jag är utbildad till (även om det finns viss förbättringspotential på just den punkten), katt och mer saker än jag behöver. Jag och nära och kära är överlag friska och glada, även om det visst det är tufft med småbarnslivet ibland. Det syns i spegeln också. Jag har väl aldrig riktigt kunnat dölja trötthet men att bli väckt minst två och oftast många fler gånger varje natt i sju månader i sträck syns plötsligt när man är 30… Alltså, nu börjar förfallet rent fysiskt. Men äh, man bryr sig mindre om utseendet också och mer om att kroppen liksom fungerar.

Det är ovanligt många som har grattat idag, trevligt! Det betyder mer än man (jag) vill erkänna att folk kommer ihåg en. Christoffer glömde dock bort att ge mig presenten, haha, men han hade i alla fall köpt! Så den, eller de, fick jag öppna efter att vi varit och ätit på Kol (utan barn!!) och ätit tårta (med barn) hos mamma sen. En hel hög Pandoraberlocker, en reseguide och en bok på engelska fick jag. Och av mamma och Rolandh filmer från när jag var barn överlagda på skivor. Ska bli kul att se igen! 

Nähe, nu somnade äntligen den lilla gullungen i min famn. Dags att lägga ner henne i sängen och se om man kan få ett par timmars sammanhängande sömn kanske.

Dagens outfit

Haha, nej, jag bara skojar. Men är det inte de snyggaste… eller okej då, coolaste, par stövlar ni har sett?! Dem blir det på cirkusen ikväll, de kom ju på helt rätt dag! Med tanke på regnet alltså, inte cirkusen…

Man kanske skulle bli en såndär mode/inredningsbloggare?? Nu när jag postat foto på både tavelväggar och stövlar så är jag väl på god väg? Hahaha…

Livet är hårt

När jag var på väg för att hämta Emilia på dagis idag såg jag två harar som jagade två kråkor uppe på landsvägen. Lite märkligt? Jag körde förbi och både harar och kråkor lämnade vägen men när jag tittade i backspegeln såg jag kråkorna hålla på med nåt på vägen igen. Då trillade poletten ner. Hararna försvarade förstås sin unge! Jag var liksom tvungen att backa in på en grusväg och vända. Och mycket riktigt, när jag kom tillbaka släppte kråkorna den lilla harpalten i vägrenen. Blodig om nosen och vid ögat låg den där och sprattlade med de där ulliga, långa bakbenen. Helt klart vid liv, men illa skadad antagligen. Borde jag ha slagit ihjäl den? Kanske, men för det första vet jag inte om jag hade kunnat och för det andra vet jag faktiskt inte hur illa skadad den var. Tänk om den faktiskt klarade sig? Tanken slog mig att ta med den för att ta den till veterinär. Men den var så liten, ska jag flaskmata en hare sen? Om jag tagit upp och undersökt den, hade föräldrarna velat veta av den då? Det kanske är som med rådjurskid menar jag, att föräldrarna inte accepterar att de luktar människa sen? Jag tänkte faktiskt på det. Och borde jag verkligen störa naturens gång?

Så vad gjorde fegisen? Hoppade in i bilen och körde och hämtade Emilia. Antagligen det sämsta alternativet av alla. Eller inte. Kanske räddade jag den med att vända och jaga bort kråkorna en gång till. Eller så förlängde jag bara lidandet. På väg tillbaka kanske en kvart senare såg jag kråkorna gå lungt och picka på fältet, men inga harar. Kråkorna verkade inte ha fått nåt skrovmål i och för sig, för även en liten harpalt borde ta en stund för två kråkor att kalasa på och kråkor är inte typen som överger sina byten i första taget. Kanske den klarade sig i alla fall när den blev osynlig i gräset? 

Livet är verkligen hårt, i alla fall om man är en liten hare. Men föräldrainstinkten, den besitter även harar. Även de slåss mot en omöjlig fiende med vingar för att skydda sina ungar. Så nu vet ni det. Och antingen kan ni tycka att jag är klok som lät naturen sköta sitt eller en fegis som inte slog ihjäl harpalten, alternativt tog med den till veterinär. Själv vet jag faktiskt inte vad jag tycker.

Livet återvänder

Som sagt i föregående inlägg har jag liksom bara försökt få dagarna att gå ihop, en i taget, utan att bli deprimerad av att bråka med Emilia eller vara ständig jour dygnet runt åt Ida medans det bara är mörker, kyla och regn ute. Plus sömnbristen som varit värre än innan den senaste månaden. Men i veckan har ljuset återvänt, som ni säkert märkt. Solen har varit lite, lite varm och jag har sett en ensam liten vintergäck i en smältande snödriva, men framför allt ljuuuset! Då känner jag livet i mig, som Madicken säger. Emilia är en aning mindre trotsig och bråkig för det mesta och den vanliga goa tjejen emellanåt. Ida har blivit större och passerat den magiska åldern fem månader. Jag minns det så väl sen sist, efter fem månader börjar det bli en person, inte bara ett gulligt litet knyte. Antagligen för att Ida börjar visa känslor och inte bara skriker om grundläggande behov som mat och sömn. Hon blir glad när nån i familjen kommer, fundersam över andra (framför allt de med glasögon!), ledsen när hon blir lämnad ensam, skrattar åt Emilia utan att vi andra fattar vad som är så kul, blir arg när hon tappar saker och frustrerad när hon inte når andra. Hon kan bli rädd, är lugn och gosig ibland och glad och vild ibland. Nu vet jag att det bara blir roligare och det är härligt! Nyfödingar är söta, men inte mycket mer. Eller jo, krävande… Större bebisar och barn är så mycket mer my cup of tea! Jaja, jag har såklart älskat mina bebisar även som enmånaders, mer än allt, men det är en annan sak när de blir större och mer medvetna. Så fort man börjar få en relation och inte längre är bara vem som helst som tar hand om bebisens behov för dem så öppnar sig en ny värld, tycker jag. Det timear ju bra med vårens ankomst också. Att föda barn i september är banne mig perfekt! Inte för att jag provat nåt annat, men ändå. Nu ser jag äntligen fram emot resten av året. Ja, och bättre sömn. Det kan ju tyckas gulligt med en bebis som gråter när man lämnar rummet eller går in i duschen så hon inte ser en, men det innebär också en bebis som vaknar varannan timme på natten och kollar så att man inte har rymt. Zzzz på den. Jaja, det får ju finnas nån nackdel med att hon blir större.

Inredningsskryt

Jag kan inte anklagas för att ägna mig åt det särskilt ofta. Inredningsskryt alltså. Men detta är en av mina bättre idéer, tycker jag själv.

Världskartan från Hornbach ville jag bara ha och sen kom idén med fotona. Ett från varje resa vi gjort tillsammans, stora och små (om det varit en övernattning inblandad så är det en resa). Eller okej, inte varje resa eftersom det inte finns bilder från alla av olika anledningar (och nån har jag kanske glömt), men i stort sett. Och från rundresor några från olika platser. Sen har jag klistrat en liten lapp med plats och år på också, annars har man ju noll koll. En helt vit och skittråkig vägg blev nåt man faktiskt vill titta på. Och sen ska den såklart fyllas på efterhand. Ida är inte ens representerad där ännu!

Så, slut på skryt. Och ja, det är kanske lite märkligt ljus och det är inte helt säkert att allt hänger rakt men jag är som ni förstår jäkligt nöjd. Det är verkligen kul att göra nåt med sina bilder!

Vinterdvala

Man skulle ju kunna tro att det finns mycket tid att blogga om intressanta saker nu. Tja, det finns det nog, men inspirationen tryter. Jag skulle vilja beskriva vardagen så jag minns den sen, men jag ooorkar inte. Det här vädret alltså, det tar ju knäcken på en. Ihop med sömnbrist blir man ju kliniskt deprimerad till slut. Man går ju inte ut frivilligt, fast när man ändå tar sig över tröskeln så mår man ju såklart bättre av det. Fy, vad jag hatar att frysa dock!

Just nu är det ärligt talat sådär kul att vara förälder. Åh, men det är ju tufft med spädbarn, tänker ni. Ha, det är förutom sömnbristen och att hon fortfarande är så beroende av mig på grund av amningen rena semestern! Men att ha en tjurig fyraåring är värre. Alltså, visst, treårstrotsen kunde vara jobbig, men detta är värre. Gnäll och skrik och gråt så fort inte fröken får diktera allt för hela familjen. Från vilken stol vi ska sitta på till vad vi ska göra och äta. Det är jag inte van vid, hon brukade alltid glatt följa med överallt. Det får hon fortfarande göra, men hon är sur som en citron. I helgen var vi i Halmstad och tittade på bil och sedan åkte vi och badade. De första fem minuterna hos bilhandlaren gick bra, sen antingen gnällde hon eller gjorde nåt hon inte fick. På badet sen däremot så var hon min vanliga goa, glada tjej. Nästan i extas faktiskt. Det var sådär lätt att byta om och duscha med bebis ensam (Emilia gick med Christoffer) men det gick rätt bra och hon gjorde som vanligt succé det lilla charmtrollet. Framför allt hos flickor i Emilias ålder, de riktigt tindrar med ögonen och smälter när de får ett leende av henne. Jag tog med Bumbostolen och det var ett mycket bra hjälpmedel eftersom hon inte kan sitta i Antilopstolarna riktigt än. Emilia for runt som en studsboll inne på badet och ville prova allt (simskolan har verkligen gjort henne trygg i vattnet!) medans jag och Christoffer turades om att hänga i den varma bubbelpoolen med Ida som glatt satt där i en och en halv timme innan hon sa att hon inte orkade mer.

Emilia är ibland för smart för att riktigt rå på. Självklart är jag glad att hon har huvudet med sig men om man har problem att ligga steget före och överlista henne nu, hur blir det då sen?! Ibland får man höra av såväl släktingar som BVC och så vidare att ”nä, men så långt tänker hon inte!” när jag hävdar att hon gör vissa saker med flit. Eh, jo, det gör hon visst! Vissa saker gör hon inte riktigt medvetet förstås, som att utnyttja vårt dåliga samvete gentemot henne eftersom hon får mindre uppmärksamhet nu än innan Ida till att få göra fler roliga saker (som att åka och bada, åka till lekland, åka och handla en film) men det är fortfarande irriterande. Speciellt när man bara får gnäll tillbaka när man själv vill göra nåt som för en gång skull inte är för henne. Grr! Vi behöver faktsikt en ny bil och det snart, så hon får helt enkelt se till att följa med oss till bilfirmorna, så är det bara. Men just nu fasar jag lite för att göra upp affären när det blir dags med bägge barnen där. Hoppas att de har en bra dag då!

Jaja, nog med gnäll, jag har två friska fantastiska tjejer och en underbar man och världens bästa familj. Det är bara det att ibland är det faktiskt skitjobbigt att vara förälder fast jag inte skulle vilja byta det mot något annat!

barasara blog

Fru Nilsson

Boktips och recensioner

Allt utom chiclit

Linnéa i USA

Fru Nilsson