Blogga om att blogga och om barnen

Jag måste börja blogga igen. Regelbundet alltså. Läste en del ur min gamla blogg och skämdes lite, men så roligt det är att se tillbaka på ändå. Även om jag skrev som den tillkämpat coola tonåring jag var. Jag kan bättre nu, så jag borde göra det också. För min alldeles egna skull, och kanske lite för Idas också. Och en aning för Emilias. Det hade varit kul att gå tillbaka och läsa lite mer om deras framsteg och framför allt mina tankar som förälder. Den här tiden kommer inte igen med dem. Ida är redan tio månader snart. Lilla Fluff, nu behöver hon inte ha så brått att bli större längre!

Hon står stadigt men än så länge mot saker, och vägrar prova att ta några steg om man håller i henne. Om hon däremot ställer sig mot nåt som flyttar på sig (som en pall eller någons ben) går hon efter utan att tänka på det. Hon har olika ljud för det hon vill (som en oändlig upprepning av irriterat ”nannananannanana” när hon vill ha nåt hon ser att äta), hon säger ”katt” ”titta” ”där” ”den” och gör momentana försök att härma det man säger till henne men glömmer det igen. Som ”njanjan” (=banan) och ”äst” (=häst). Pekar gör hon också. Hon sover plötsligt hela natten sedan ca en månad tillbaka men vaknar tidigt och är själv trött. Vägrar dock somna om, suck. Till skillnad från Emilia är hon en riktig mysunge som gärna sitter och gosar, fast hon måste samtidigt ha koll omkring sig ändå. Hon är så jäkla bestämd och rätt krävande, men oh så charmig samtidigt. Om man kan älska en unge till lika mycket? Eh, ja. Herregud vad jag är kär i den ungen med!

Emilia har gått från en lång period av svartsjuka som gått ut över oss där hon ibland varit rent ut sagt taskig med flit, till att vara vårt vanliga goa och leende barn. Visst kan hon bråka, men inte på det viset längre. Hon är just nu väldigt lätt att ha och göra med, en liten hjälp emellanåt och underbart mysig när man är själv med henne. Alla resor till nöjesparker plus simskolan har varit bra tror jag, för där har hon varit i centrum. Snart kör vi intensivsimskola rond 2, det blir bra det även om logistiken blir lite tuff när jag är själv.

Det känns som att det har lossnat nu. Äntligen får vi plötsligt någon timme på kvällen med bara Emilia och sedan någon bara vi! Det känns lite som att få sitt liv tillbaka… Och dessutom får vi sova på natten. Amazing. Och nu kan jag plötsligt få nåt litet gjort här hemma om dagarna också, även om ingen av tjejerna är speciellt bra på att leka ensamma. Nej, nu blir det bara lättare, det känner man och det är också lite på tiden. När man hade bara en bebis så lättade livet efter sisådär fem månader. Denna gången tog det åtta eftersom bebisen från förra gången inte har flyttat hemifrån precis. Men nu kan man verkligen börja njuta. Såklart kommer det komma mindre kul perioder framöver också, men de kommer inte bero på spädbarnstiden och det känns faktiskt väldigt skönt. Sen kan man ju alltid skaffa ett spädbarn till och vända uppochner på all logistik igen… men det är inget som känns så lockande precis. Inte just nu i alla fall!

Kärlek

Alltså, jag älskar den här artikeln. No need to say more. Så jag sparar länken här och som en bonus kan ni också ta del av den. Fantastiskt generöst av mig, eller hur? (1. Den handlar om relationer 2. Den är på engelska 3. Den är aslång. Så, nu kan ni bestämma er för om ni orkar klicka. Men det är värt det!)

Successful relationships is successful for the exact same reasons

Den första stenen

Ibland så hittar man en bok, bara sådär, som man redan på baksidestexten vet att man kommer att gilla starkt. Som Ett litet liv, som jag vet att jag kommer tycka om fast jag inte har fått tag på den än (eh, alltså, billigt nog). Den första stenen var en sån bok, fast jag bara hittade den bland alla andra på bokbussen. Och helvete vad bra den var! Som alla riktigt, riktigt bra böcker och filmer, drömde jag om den på natten. Då vet man att det är en sån bok som kommer att följa med en. Jag läser så mycket att jag ibland glömmer bort vad jag läst. Oftast inte själva historien, men både titeln och författaren och ibland till och med omslaget. Jag tror att jag kommer att minnas den här boken. Och titeln, som är en fullträff. Den som inte minns den är det nog nåt fel på hur som helst, för helvete vad den är rå, och drabbande, och verklig. Kanske inte alla vändningar i handlingen, men de mänskliga reaktionerna på dem. Schröder är inte så trovärdig. Eller är han det? Men pluton tre är det definitivt. Egentligen ställer väl boken frågan om vad som är gott och vad som är ont och vilken roll det spelar för oss att kunna skilja de två åt. Ganska pretentiöst projekt att skriva en bok på det temat! Så nu blir det fler böcker att Carsten Jensen, hade jag tänkt.

Nu är det här ingen bokrecension, så egentligen vill jag bara säga: ska du bara läsa en enda bok i år, så borde det vara den här! 

För mig gör Den första stenen det också tydligt med några saker: För det första att ingen kommer att vinna kriget i Afganistan, för det andra att krig inte är det minsta romantiskt på något sätt (om nu någon trodde det från början). För det tredje att det inte alls är konstigt att det blir svårigheter och konflikter när man tar emot flyktingar från ett land som är så fruktansvärt långt från vårt eget (och då menar jag naturligtvis inte på kartan). Där du anses i bästa fall naiv, i de flesta fall dum, om du för ett ögonblick litar eller förlitar dig fullständigt på någon eller något, inte minst myndigheter. Vilket hela vårt samhälle bygger på att man gör, från parförhållanden till rättssystemet. Det tydliggör författaren till den andra boken jag lämpligt nog läser samtidigt The almost nearly perfect people – behind the myth of the Scandinavian utopia. Det får mig inte minst att tänka på mitt jobb, där jag ganska ofta möter afganska ungdomar. Självklart är de avigt inställda till mig. Nu är det ju inte så att nåt av ovanstående är något jag aldrig tänkt på, vill jag bara påpeka. Jag vill ju inte framstå som dum när ni läser det här, haha. Men det har fått mig att fundera ett varv till på de här sakerna, helt klart! Och är det inte just det som är så berikande med böcker? Ja, ursäkta om jag låter präktig nu, men för mig är det faktiskt så!

Påsk i Tyskland

ÄNTLIGEN! En resa. Herregud, vad det behövdes! Det var senast i mars 2016 som vi reste någonstans annars, om man inte räknar en natt i Karlskrona och en natt på förlossningen. Vet inte om det nånsin gått så lång tid mellan två resor för oss! Skandal ju. Sen finns det skäl förstås, som att jag var gravid och jobbade som en galärslav hela förra sommaren och sen var jag ju inte precis upplagd för äventyr när jag äntligen blev ledig i augusti, höggravid och så vidare. Och sen har det liksom inte varit värt det med en färsk bebis. Allt går ju, men om man bara ska fokusera på att amma och natta och byta blöjor kan man ju lika gärna göra det hemma. Plus att hon har sovit så dåligt att ingen skulle haft ut nåt av resan tidigare, som varit tvungen att dela rum med henne. Men vi har begåvats med ytterligare ett barn som älskar stimulans så därför var det inga problem alls att ha med Ida nu när hon blivit lite större och sover en aning bättre, i alla fall när hon blivit överstimulerad, mohaha. Visst, man reser med hela bohaget och man får ju planera för varje steg utanför dörren, men det är inga problem om man bara gör det.

Först och främst måste jag bara meddela att det var en fröjd att åka på bilsemester med nya bilen. Den bara svalde vår sjukt stora hög med packning som ingenting, Emilia hade gott om plats för fötterna och såg bra ut och kunde dessutom titta på film på medhavd DVD-spelare, så hon var nöjd. Jag kunde halvligga och sova på passagerarplatsen framför Ida som nu sitter i den ökända ”tronen”, aka nästa bilbarnstol efter babyskyddet som jag knappt orkar lyfta med henne i längre ändå. Ida uppskattade plötsligt att åka bil hundra gånger mer också eftersom hon ser ut nu. Och trots att jag tidigare hävdat att det kvittar mig helt måste jag också säga att det underlättade stadskörning i okänd stad att man slipper växla och kan fokusera på den svåraste uppgiften – att hitta. GPS är ju liksom bara en vägledning…

Så i fredags morse styrde vi kosan söderut. Vi bokade som vanligt ingen plats på färjan Rödby/Puttgarden men vi körde bara rakt på, åt under hela överfarten eftersom vi också lärt oss att pommes och i princip köttfri korv för 100 danska kronor portionen inte är nåt att ha och hade packat med egen ”plockmat”, och sen fortsatte vi bara att köra. Sedan stannade vi på Weissenhäuser strand, badlandet alltså. Här roade vi oss kungligt i ca tre timmar. Det kostade strax över hundralappen mer än att gå in på ”äventyrsbadet” i Ängelholm för oss alla fyra (helt sjukt ju) och det var verkligen valuta för pengarna! Emilia åkte så många vattenrutschkanor att hon var helt slut, hoppade i från kanten i barnbassängen 10 000 gånger ungefär och övade på att simma under vattnet. Simskolan har verkligen gett resultat! Även Ida låg och plaskade och ålade runt i det grundaste grunda vattnet vid ”lekplatsen” medan Emilia åkte rutschkana. Vi åkte även en jättelång rutschkana på ringar med olika teman under färden och Emilia fick inte nog. Vi åkte den säkert fem-tio gånger var med henne. Till sist somnade Ida i vår famn av ren utmattning men sen vaknade hon och lekte ett varv till. Sedan duschade vi och åt picknick på en konstgjord strand inomhus eftersom regnet öste ner där ute. 

Sedan fortsatte vi mot vårt hotell utanför Lübeck. Det låg mycket vackert vid en å och en hage med hästar, får, emus och lamor (eller var det alpackor kanske) och man hade till och med egen uteplats. Tyvärr var det så kallt och så regnigt att vi bara såg det inifrån i princip och när Emilia var ute och gungade i trädgården på baksidan. På kvällen åt vi middag på hotellet. Jättegott, men så salt att jag vaknade en gång i timmen fram till klockan 6 av törst… inte värt det.

På påskafton höll vi tummarna att regnet som inledde dagen skulle lätta. Men nej. Vi som hade tänkt åka till Hansa Park… suck. Utöver regnet var det dessutom blåsigt och kanske sex grader bara. Först tänkte vi att vi skulle åka till ett akvarium i Timmendorfer strand istället, men när det inte gick att bli av med bilen ens i närheten så hoppade vi över det. Istället körde vi till en märkesoutlet utanför Kiel. Alltså, jag trodde det skulle vara som Lager 157 typ… men det var snarare en egen stad! Det närmaste jag har sett var jätteoutleten i Palm Springs i Kalifornien. Och priserna var ungefär desamma. Jag kunde bara önskat att det fanns Hollister, annars saknade jag inte ett enda märke. Det fanns dessutom många jag aldrig hört talas om, men så är jag ju inte sådär jättebevandrad i märken heller kanske. Christoffer handlade flera pikéer, en t-shirt och en skinnjacka och jag handlade bara en t-shirt. Emilia var mest intresserad av den stora lekplatsen. Den var under tak, så där fick hon roa sig ett tag. Det regnade som om himlen var öppen ena stunden och var solsken i nästa, eller för all del samtidigt. Om och om igen. Och så isvindar på det, och en och annan hagelskur. Mycket märkligt väder. På kvällen återvände vi till Lübeck och åt i utkanten på ett amerikanskt ställe som serverade tvåkilos hamburgare. Jo, på riktigt. Christoffer beställde en enkilos men fick inte ens ner den. Klent! Jag orkade inte ens min 190 grammare. Ännu klenare! Om man klarade den största fick man den gratis + 100 € i baren. Det hade nog delats ut ganska så sällan skulle jag tro.

På söndagen så verkade vädret lika trist som dagen innan. Ännu mer suck. Så vi googlade lite och kom fram till att Hamburg kanske hade nåt att erbjuda som vi inte redan sett (vi har ju varit där två gånger de senaste åren). En tunnel under Elbe och ett chokladmuseum lät ändå okej. Emilia godkände planen om man fick smaka chokladen, och det skulle man få. På väg ut till bilen sen så tittade solen fram. Det var kallt så det rök ur munnen men vi tittade på varandra och sa ”Nä, vi kör norrut istället så får vi se. Vi chansar, det är ju det vi alla vill göra.” Vi sa inget till Emilia, men när vi kom fram till Hansa Park så var det i alla fall uppehåll och en del av himlen var till och med blå, även om den var svart i andra kanten. Vi fick betalt för vår chansning. Vi gick in i parken vi lunchtid och det var knappt nåt folk där över huvud taget. Inte en kö i sikte till en enda karusell, så vi satte igång. På ett par, tre timmar hann vi åka lika mycket karuseller som man normalt hinner på en hel dag när det är köer. Efterhand kom det mer folk, men om man köade var det maximalt i några minuter. Emilia som aldrig varit på ett nöjesfält innan var i extas. Kallt var det och emellanåt regnade det också, men då kunde man oftast ta en karusell under tak, eller leklandet för små barn som var inomhus. Ida satt nöjt i nya vagnen under regnskydd och filt och bara tittade på allt. Emilia och jag blev rätt våta om byxorna när vi åkte nån sorts flumride för barn och fick sitta i vatten och sen lyckades Emilia dessutom plurra i en karusell med små båtar som guppade upp och ner ur vatten. Det var kanske 20 cm djupt, men hon blev rejält blöt om benen förstås trots gummistövlar. Det är bara Emilia som lyckas med det… Så vi köpte svindyra joggingbyxor och strumpor i souvenirshoppen så att hon fick bli torr i alla fall. Och så glad hon blev för dem. Gissa vad hon har på sig till dagis idag? Lätt värt det bara av den anledningen. Christoffer snackade om huvudattraktionen Kärnan hela dagen. Jag mådde dåligt av att bara se den där berg- och dalbanan (kolla upp den på YouTube så fattar ni) men han skulle såklart åka innan vi gick hem. Han var helt uppspelt när han kom därifrån. Hissas upp i ett kolsvart schakt, för att släppas ner baklänges i mörkret, för att hissas upp igen och släppas rakt ner framåt och sen gick det så fort att man knappt hann se vad som hände innan den var i andra änden av parken. Vem gör det där frivilligt?! Jag hade svimmat av rädsla om jag skulle åka, jag tyckte att barn-bergochdalbanan var mer lagom… Riktigt snälla bergochdalbanor fanns inte ens till barn så även den kittlade lite lagom i magen även om den var liten. Emilia och Christoffer åkte nedanstående bergochdalbana (Ormen från Midgård) och Emilia svor att aldrig åka den igen. För att den var snabb och läskig? Nej, för att det var en belyst vikingdocka som pratade tyska inne i mörkret. Den ungen kommer jag nog aldrig att förstå vad det gäller rädslor. Kolla bara hur hon håller i frisyren så inte totten ska trilla av…

HME5B2CX18 (2)

Efter Hansa Park gjorde vi Lübeck med bil (inte att rekommendera, men himlen öppnade sig i ännu ett skyfall och det var svinkallt) och åt på restaurang. Vad jag älskar att det inte bara är okej, utan helt normalt att ha barn med sig på alla restauranger i Tyskland. Borde det ju vara överallt, det är ju inte bara tyskarna som har barn? Det halades fram papper och pennor vart vi än gick och på Blockhaus i Lübeck fanns det till och med bebisleksaker och Emilia fick gatkritor med sig hem.

Igår körde vi hem och tog en sväng inom Bordershop. Det ska till att jag handlar på pall om jag skulle åka dit bara för att handla, men när man ändå kör förbi brukar vi köpa nåt. Vädret hade ju varit minst lika illa här hemma och tur det, för det gjorde allt lite jobbigare och faktiskt också tråkigare den här helgen. Men ändå, det var verkligen en lyckad resa. Resa är det roligaste som finns ju! Nu ser vi fram emot Kroatien i juni.

30

Jaha, då var man 30 år då. Det känns… väldigt lite. Jag har ingen direkt åldersnoja. Visst, livet går fort och jag hade hellre fyllt 25 än 30, men vafan… jag är rätt nöjd ändå. Kanske för att jag liksom känner mig i fas med livet? Jag har allt jag hoppades på egentligen i den här åldern: man och två underbara barn, hus, ett jobb med det jag är utbildad till (även om det finns viss förbättringspotential på just den punkten), katt och mer saker än jag behöver. Jag och nära och kära är överlag friska och glada, även om det visst det är tufft med småbarnslivet ibland. Det syns i spegeln också. Jag har väl aldrig riktigt kunnat dölja trötthet men att bli väckt minst två och oftast många fler gånger varje natt i sju månader i sträck syns plötsligt när man är 30… Alltså, nu börjar förfallet rent fysiskt. Men äh, man bryr sig mindre om utseendet också och mer om att kroppen liksom fungerar.

Det är ovanligt många som har grattat idag, trevligt! Det betyder mer än man (jag) vill erkänna att folk kommer ihåg en. Christoffer glömde dock bort att ge mig presenten, haha, men han hade i alla fall köpt! Så den, eller de, fick jag öppna efter att vi varit och ätit på Kol (utan barn!!) och ätit tårta (med barn) hos mamma sen. En hel hög Pandoraberlocker, en reseguide och en bok på engelska fick jag. Och av mamma och Rolandh filmer från när jag var barn överlagda på skivor. Ska bli kul att se igen! 

Nähe, nu somnade äntligen den lilla gullungen i min famn. Dags att lägga ner henne i sängen och se om man kan få ett par timmars sammanhängande sömn kanske.

Dagens outfit

Haha, nej, jag bara skojar. Men är det inte de snyggaste… eller okej då, coolaste, par stövlar ni har sett?! Dem blir det på cirkusen ikväll, de kom ju på helt rätt dag! Med tanke på regnet alltså, inte cirkusen…

Man kanske skulle bli en såndär mode/inredningsbloggare?? Nu när jag postat foto på både tavelväggar och stövlar så är jag väl på god väg? Hahaha…

Livet är hårt

När jag var på väg för att hämta Emilia på dagis idag såg jag två harar som jagade två kråkor uppe på landsvägen. Lite märkligt? Jag körde förbi och både harar och kråkor lämnade vägen men när jag tittade i backspegeln såg jag kråkorna hålla på med nåt på vägen igen. Då trillade poletten ner. Hararna försvarade förstås sin unge! Jag var liksom tvungen att backa in på en grusväg och vända. Och mycket riktigt, när jag kom tillbaka släppte kråkorna den lilla harpalten i vägrenen. Blodig om nosen och vid ögat låg den där och sprattlade med de där ulliga, långa bakbenen. Helt klart vid liv, men illa skadad antagligen. Borde jag ha slagit ihjäl den? Kanske, men för det första vet jag inte om jag hade kunnat och för det andra vet jag faktiskt inte hur illa skadad den var. Tänk om den faktiskt klarade sig? Tanken slog mig att ta med den för att ta den till veterinär. Men den var så liten, ska jag flaskmata en hare sen? Om jag tagit upp och undersökt den, hade föräldrarna velat veta av den då? Det kanske är som med rådjurskid menar jag, att föräldrarna inte accepterar att de luktar människa sen? Jag tänkte faktiskt på det. Och borde jag verkligen störa naturens gång?

Så vad gjorde fegisen? Hoppade in i bilen och körde och hämtade Emilia. Antagligen det sämsta alternativet av alla. Eller inte. Kanske räddade jag den med att vända och jaga bort kråkorna en gång till. Eller så förlängde jag bara lidandet. På väg tillbaka kanske en kvart senare såg jag kråkorna gå lungt och picka på fältet, men inga harar. Kråkorna verkade inte ha fått nåt skrovmål i och för sig, för även en liten harpalt borde ta en stund för två kråkor att kalasa på och kråkor är inte typen som överger sina byten i första taget. Kanske den klarade sig i alla fall när den blev osynlig i gräset? 

Livet är verkligen hårt, i alla fall om man är en liten hare. Men föräldrainstinkten, den besitter även harar. Även de slåss mot en omöjlig fiende med vingar för att skydda sina ungar. Så nu vet ni det. Och antingen kan ni tycka att jag är klok som lät naturen sköta sitt eller en fegis som inte slog ihjäl harpalten, alternativt tog med den till veterinär. Själv vet jag faktiskt inte vad jag tycker.

barasara blog

Fru Nilsson

Boktips och recensioner

Allt utom chiclit

Linnéa i USA

Fru Nilsson