Mer Amsterdam

Det blev inget Anne Franks hus. Sure, jag hade verkligen velat se det, men trafiken förstörde ett försök, trötthet ett annat. Så många gånger som jag försökt nu så kan huset inte motsvara förväntningarna! I fredags började vi med frukost på McDonald’s och sedan gav vi oss iväg till Zaanse Schans, ett landskap utanför staden med bevarade möllor längs med en kanal, några så gamla som 400 år. Det kändes verkligen som det gamla Holland. Flera av möllorna var igång med sågverk och malning av kryddor och mjöl. Det var kallt hela vår vistelse i Amsterdam, så varm choklad satt fint efter en promenad bland möllorna. Sedan tittade vi och några av alla de tusentals japanska turisterna som var i och omkring Amsterdam på toffeltillverkning. Vi applåderade i alla fall inte när toffeln var klar, så turistig får man bara inte bli… Efter möllorna åkte vi tillbaka in till stan och körde omkring och gick sedan i den berömda Vondelpark, som är ungefär som Central Park i klart förminskad skala. Folk som joggade, cyklade (detta cyklande!) och en massa hundar. Säkert vackert på våren och sommaren, men nu blev vi väl inte direkt imponerade. På kvällen käkade vi sushi på en japansk restaurang och den var nästan i klass med den vi fick i Köpenhamn första gången jag smakade sushi vid den här tiden förra året. Det låg en halv fiskfilé på varje risrulle… typ.

Sedan var det då nyår, årets i särklass mest överskattade kväll. Vi hade inte högre förväntningar än att gå på stadens gratis firande i en park vid Riksmuséet och äta en god köttbit, men det visade sig vara för mycket begärt. På dagen började vi med frukost/tidig lunch på Burger King (ni hör vilken underbar kosthållning vi haft) och sedan begav vi oss in i stan. Vi gick på stadens permanenta loppmarknad som sålde det mesta, bland annat svenska Mohedatoffeln, och sedan gick vi på tortyrmuséet. Vi åkte tillbaka till vårt fancy hotell och tog en öl i baren och vilade en stund innan vi gjorde oss klara för kvällen. Fyra stjärnor är en för mycket om jag får säga det, jag tycker inte att det är kul att hotellpersonalen går i kostym och ger en titlar som Sir, att parkeringen och frukosten är olösligt dyr (vilket vi i och för sig löste med att helt enkelt ställa bilen på gatan utanför), att det börjar städas i rummen klockan halv 9 på morgonen om man inte hänger ut skylten, att man bli iakttagen av personalen om man tar ett steg utanför den rutt de tror att man ska ta genom lobbyn eftersom det kan tyda på att jag behöver deras hjälp och att man känner sig som en luffare när man kommer dit efter en hel dags resande eftersom alla som bor på hotellet kommer uppklädda till tänderna. Hellre än brännmärken i mattan och mögel i badrummet som 2+-stjärnigt innebar i Los Angeles, men lagom är bäst.

Vi började med att leta kvällsmat, vilket var i princip omöjligt. Först provade vi med att hitta något i närheten av platsen där firandet skulle vara sen, men det mesta var stängt! Vem stänger sin restaurang på nyårsafton?! Vill man inte tjäna pengar? Sen gav vi oss ut i förorterna vilket var ett sällsynt dåligt beslut. Antingen var det stängt eller fullt vart vi än kom. Till sist var vi desperata att bara hitta någonting att äta. Vi funderade på ett kebabställe i närheten av en restaurang som just sagt att de skulle stänga köket, men blatten som stod utanför kastade en smällare efter oss. Efter det hade vi hellre svultit ihjäl än handlat där. Hur tänkte han? Hm, två potentiella kunder, jag kastar en smällare efter dem så kommer de säkert hit och handlar. Även om det nu var så att han inte ägde stället hade jag som ägare sett till att han försvann långt bort och det fort… Till sist hittade vi ett öppet McDonald’s inne i stan. Kanske inte det man vill äta på nyår direkt, men vad gör man? De stängde tjugo minuter innan utsatt tid, så där blev det inte heller någon mat. Till sist, 2½ timme efter att vi började leta, handlade vi en översaltad kebab som vi åt i bilen. Rätt långt ifrån det vi hade tänkt oss till nyårsmiddag…

Stadens firande bestod i scen med artister inom ett stort avspärrat område. Enda stället där man fick vara något sånär ifred för raketer och smällare innan tolvslaget. Amsterdam var som en krigszon timmarna innan, det small överallt och inte direkt på något säkert sätt… Precis utanför det avspärrade området var det gott om folk som samlades och avfyrade raketer. Jag såg flera explodera mitt i folkmassan, men det verkade inte som någon blev allvarligt skadad i alla fall. Vi stannade där över tolvslaget som var pampigt med nedräkning, massor av fyrverkerier och flickan och pojken, (här enorma och tydligen uppblåsbara enligt HD) som är någon form av nationell symbol i Holland, som pussades framför scenen. Sedan gick vi ner i parkeringsgaraget och hämtade bilen och körde tillbaka till hotellet genom ett rökigt Amsterdam där vissa till och med gjort upp bål på gatan. Det var som en krigszon, tur att svenskar inte är lika galna i fyrverkerier!

Igår körde vi de drygt 100 milen hem igen och hämtade min lilla pälsiga älskling i Raus där han firat nyår på vägen. Det är faktiskt ganska skönt att vara hemma och det ska till och med bli ganska trevligt att jobba imorgon!

Amsterdam

I-landsproblemet löst! Vi är just nu i Amsterdam. Efter otroligt många om och men och kanske (helt olikt oss när det gäller att resa) blev det till sist Amsterdam. Jag har varit här tidigare, men det var länge sedan, och vissa saker missade jag då som vi tog igen nu. Christoffer har bara åkt igenom Holland tidigare. Vi reste hela dagen igår, i effektiv restid tog det tio timmar hit för naturligtvis körde i bil och hann mest med att checka in på vårt lyxiga flygplatshotell och sedan ta ett sent kvällsmål på KFC, något jag inte ätit sedan (eller innan) sista natten i San Francisco. Redan igår insåg vi att det kanske inte skulle bli så lätt att köra bil i Amsterdam, och idag har det visat sig att vi hade rätt. Vi råkade köra bil rakt genom Red Light District, gatan var så smal att folk fick pressa sig mot väggarna på husen för att vi skulle komma förbi, men å andra sidan är bilen tillåten på varenda gata här. Det är som att köra i Köpenhamn, massor av gående, bilar och cyklister i alla riktningar samtidigt som alla korsningar ser mycket mysko ut. Först rödljus och när det sedan blir grönt kommer man fem meter längre fram till en väjningplikt. Varför då ha rödljus överhuvudtaget?

Vi började dagen idag med ett besök på Heinekens bryggerimuseum, mycket trevligt. Enda saken som inte varit galet dyr här (som exempel: hotellfrukosten kostar 26 €… per person (!), den dyraste frukost jag någonsin ätit, parkeringen kostar 5 €/timme i stan) och det ingick tre öl var och provsmakning av vörten, det vill säga halvfärdig öl innan den jäst, 4D-film, en titt på shirehästarna i stallet och en hel del interaktiva saker. Sedan tog vi den ”obligatoriska” kanalturen innan vi försökte med Anne Franks hus, något som vi dock får ta imorgon bitti när kön förhoppningsvis är lite mindre. Jag minns att vi hoppade över huset förra gången jag var här också, av samma anledning som idag. Nu ikväll var vi, kan ni gissa? Ja, naturligtvis var vi i Red Light District, vi körde inte bara bil igenom där. Först åt vi kött, mycket kött, och sedan promenerade vi gata upp och gata ner för att med egna ögon se om det var sant att det stod tjejer i skyltfönster. Av förklarliga skäl hoppade vi över dessa kvarter när jag var här med pappa, Fia och jag var väl 12-13 år eller så då. Jodå, det var sant. Det var verkligen i skyltfönster som tjejerna stod, och inte riktigt så som jag hade tänkt mig, högt upp och långt borta från gatan, utan de stod nästan pressade mot glaset. I vissa gränder var det väldigt nära en också eftersom allt är trångt i den här staden och gränderna knappast är något undantag. Tjejerna var så unga, yngre än jag i alla fall. Runt tjugo skulle jag gissa på de flesta, och väldigt snygga utan minsta tecken till att vara ”slitna” så om jag fortfarande föreställer mig att man snabbt blir med det yrket. Coffeshops låg det överallt också, lukten av joint var rätt påtaglig mest överallt i de kvarteren, och sexshoper fanns det förstås gott om, men det sistnämnda var bra mycket mer maxat i Hamburg. På Reeperbahn sålde de både rullstolar, tvångströjor och fullsize gynekologstolar, men det var snällare med sånt här. Människor såldes utanför Reeperbahn också, men det var smutsigare, hårdare, mer i skymundan och inte på huvudgatan. Det var liksom verkligare här, mer nära och öppet. Mycket underligt att se.

Nu ska vi sova, så vi kan hänga på låset till Prinsengracht 263 imorgon. Det har nästan blivit en grej, nu måste jag se det där jäkla huset! Det tråkigaste med den här resan (förutom att allt är vansinnigt dyrt här) är att jag glömde kameran hemma! Grr…! Så ni får försöka föreställa er och jag får försöka komma ihåg.

Dagens i-landsproblem

Om bara tre dagar är det julafton. Eftersom jag växt ifrån julen (eller okej, kanske inte helt då men delvis) så ser jag mer fram emot dagen efter. Vi tänker resa, men frågan är bara vart. Inget Sälen blir det i alla fall, där är för lite snö och för få pister öppna. Alperna är för dyrt. Vart ska vi? Ja… vi får väl se. Restresa till Teneriffa/Egypten/Gran Canaria? Eller mera Tyskland? Eller Norrland? Det är verkligen dagens i-landsproblem. Hemma ska vi inte vara i alla fall!

I am 24, going on 18…?

Att vara 24 suger faktiskt rätt mycket. Eller i alla fall att vara 24 som jag är det. Minns ni hur det var att vara 17? I do. Långa kalla kvällar vandrande i grupp på stan utan mål. Man kunde ju inte gå på 16-årsdisco precis, men man kom inte in någonstans om man såg ut som jag gjorde (alltså typ som 15). Det man mest hoppades på var att träffa den där snygga killen eller att hitta någon som inte hade lika tråkigt som en själv och hänga med på fest hos någon, känd eller okänd spelade mindre roll. Det ledde ofta till knepiga men roliga upplevelser och det var det man ville ha. Upplevelser! Att vara hemma en helgkväll var lika med många långtråkiga, halvt ångestfyllda timmar framför datorn då man hoppades att ”någon kul” skulle dyka upp på msn och föreslå att man skulle göra något. Man ville göra.

Nu är jag faktiskt inte 17, så jag går inte omkring planlöst på stan och letar meningslösa fester att crasha. (Det är ju tur det…) Jag samlar inte på telefonnummer till halvgalet folk som jag egentligen inte känner, jag la ner msn för länge sedan och jag ”hänger” inte. Men jag är i samma mellanläge i livet. Precis allting är inte längre spännande, så upplevelserna jag söker måste vara lite mer än första bästa fest för att vara kul. Men återigen står jag med ena foten här och andra där. Då var det mellan tonåring och ungdom/ung vuxen, nu mellan ungdom och verkligen vuxen. Antar jag. Å ena sidan tycker jag fortfarande att det är kul att vara full emellanåt, det är bara att erkänna, å andra sidan sparar vi pengar till hus. Inte för att det behöver vara motsägelser, men det blir det. Ena timmen seriös biståndshandläggare, andra timmen tonåring på fest. Det är väl också det att jag och Christoffer är mitt emellan våra vänner. Det är antingen hus och barn och middagar eller ut och festa och ragga varje helgkväll. Inget av det är vi just nu. I och för sig är det lyx att kunna växla mellan ytterligheterna, men man blir lite lätt schitzofren av det emellanåt. Som tur är, är jag och Christoffer på samma nivå.

Det enda som aldrig tråkar ut mig vad det gäller ”att göra” är att resa. Det är det roligaste som finns. Man behöver inte jaga upplevelser (även om vi gör precis det när vi är ute och reser) utan upplevelserna kommer ofta till en om man bara är öppen för dem. Man träffar alltid någon ”inföding” som bjuder på ett mer eller mindre knäppt men alltid nytt sätt att se på tillvaron. Som mannen i cowboyhatt på macken i öknen i USA eller den mindre metalt stabile irländaren på Gran Canaria som var övertygad om att Bono (U2) var involverad i mer än en ordentligt skum affär. Hörs det att jag behöver nya upplevelser? Jag kan inte sluta skriva om detta resande, det är rena drogen…

Lite ego?

Såhär ser vårt sovrum ut numera. Well, den delen som är ovanför den obäddade sängen då… Mitt val av bröllopsbild på Christoffer till vänster (ja, jag är med snett bakifrån), hans val av bröllopsbild på mig till höger och en jättetavla (70×100) på oss båda i mitten. Och sedan en bild till på oss som inte är från bröllopet men som hänger i andra änden av rummet. Det är rena fotoutställningen. En aning ego kanske?

 

Åldersnoja

Okej, jag vet, jag är 24 år. Men på bara tre år eller så har jag gått från att ”tro” att livet är oändligt till att inse att jag de facto levt någonstans mellan en tredjedel och en fjärdedel av det redan, om man nu får leva ett normallångt liv. Jag har knappt börjat känns det som… och ändå har jag redan valt väg, och det kan skrämma mig ibland. Jag spelade något dumt tennisspel på en mobil på jobbet medan jag väntade på några inför ett hembesök, och där spelade man mot motståndare med så konstiga namn att jag tänkte att de måste vara riktiga. Så väl tillbaka på kontoret så googlade jag och mycket riktigt, figuren jag spelat mot fanns i verkligheten. Hon visade sig vara 87:a som jag och tennisstjärna (jag kan inga sådana, har nog bara hört talas om Björn Borg, Robin Söderling och Federer, ever). Tro nu inte att jag vill bli tennisstjärna, eller idrottsstjärna alls för den delen, men jag skulle liksom vilja ha möjligheten… och det är redan försent i de flesta sporter. Jag har redan valt väg, fast det kanske inte skett så medvetet egentligen. Visst har jag kämpat för en hel del av det jag har, men varje sak för sig har inte varit del av en större masterplan för hela mitt liv utan små pusselbitar som har plockats ihop och blivit en tillvaro. Jag kanske borde säga upp jobb och lägenhet och ta med mig Christoffer till Australien i ett par år? Fast å andra sidan, vad skulle jag finna där som jag inte redan har bättre här? Förutom väder då… Jag tror inte att man bara kan fly, vardagen hinner ifatt en även i Australien, eller vart man nu beger sig. Det är bara att göra vardagen så härlig som möjligt och lära sig njuta av det man har, och ändå inte glömma bort att drömma. Så lätt det är då… är det inte det som vi alla kämpar med? Så det kanske inte är åldersnoja, det kanske är noja över att det blir allt svårare att lämna den vägen man har slagit in på. Även om jag trivs alldeles utmärkt med den!

Vi som är födda på 80- och 90-talet verkar ha få med oss det här med självförverkligande från BB. Eller? Välfärdens baksida, när vi inte behöver kämpa för överlevnad måste vi drömma om annat. Jag känner i alla fall av det. Men det är kanske hela samhället, oavsett generation? Jag tycker att alla pratar om samma sak. Man ska resa över hela världen, göra karriär, finna kärlek, bli lycklig. Materiella ting är viktiga också, men det där att förverkliga sig själv blir det som visar hur framgångsrik man är. Vi har också fått en helt ny möjlighet att visa upp detta för världen – internet. Vi skryter om långresor, äventyr, upplevelser. Förr fick man visa upp sig för sin närmaste omgivning men nu kan man visa upp sig för hela världen. Man kan med ord och bild beskriva för alla vilket fantastiskt liv man har och inte bara visa upp hur lyckad man är genom att köra en flashig bil genom stan. Problemet är att bli sedd i denna massa av människor som vill bli sedda. Inte konstigt att Google tjänar multum på sökmotoroptimeringar. Nu ska ni inte tro att jag svär mig fri från allt detta, även om mitt främsta mål med att till exempel blogga inte är att visa upp mitt lyckade liv. Angående det säger jag som Winnerbäck: ”Jag är en av alla dem som skrivit ner sin hemlighet för många gånger, minst hundra gånger om. Men jag är en av alla dem som drabbas då och då av nåt jag vill förklara.” Så är det, jag vill liksom förklara något. För er men mest för mig själv. Public dairy om ni så vill, bara lite cencurerad!

Jubileum

1 år med världens bästa pojkvän
3 och ett halvt år med världens bästa sambo
Ett halvt år med världens bästa man

Vad blir det? Jo, 5 år med världens bästa Christoffer!

Jag är en dålig bloggare…

…jag vet. Jag vet att man bör uppdatera varje dag, jag är glad om jag uppdaterar varje vecka. Jag vet att jag borde lägga upp en bild till varje inlägg, jag är glad om vart femte inlägg innehåller en bild. Men som alltid när jag bloggar dåligt (sämre än vanligt) finns det tre huvudskäl: Jag hinner inte, jag är för trött när jag väl hinner och jag har inget att skriva om eftersom det jag tänker mest på inte passar i en blogg av olika skäl. Suck.

Det är mycket med jobb nu. Ska jag vara kvar där jag är överhuvud taget? Vill jag/får jag? Hur ska jag hitta ett annat jobb om jag inte får vara kvar? Socionomjobb växer inte på träd direkt. Dessutom pågår det mycket på jobbet just nu, och som hela detta året har jag asmycket att göra och är ständigt stressad över alla saker jag inte hinner med där. ”Var rädd om dig, du är ung, du ska hålla länge” sa en kollega till mig härom dagen. Inte direkt en kommentar tagen ur luften, men det är lättare sagt än gjort, det. Jag jobbar med människor… människor som är beroende av mitt beslut för att få hjälp i sin vardag. (Det här är ett lysande exempel på en sak som man inte ska blogga om, men å andra sidan är det knappast en hemlighet för någon på jobbet.) Finns det något som dödar inspiration så mycket som stress? Tror knappt det. Så alltså, mitt torftiga bloggande lär nog tyvärr fortsätta. Fast vem vet, en dag nu snart kanske jag kommer på något som jag bara måste blogga om och då brukar det bli bra (om man ser till antalet läsare i alla fall).

MEN

Jag kan inte bara lämna er med denna negativa känsla… Jag kom just på en sak.  Jag är reseaddict, som ni säkert vet. Jag älskar känslan av att bara lägga ögonen på en plats jag aldrig sett förrut, det räcker en lång väg. Halva nöjet med att resa är att stanna på en mack och tanka och därmed se en liten, liten del av vardagen på den plats man besöker. Som när vi stannade på en mack i Tyskland på väg hem från Berlin och jag plötsligt hör gapskratt inifrån herrtoan. Klas och Christoffer hade upptäckt att man kunde köpa en ”travelpussy” i en automat. Ja, det är tydligen precis vad ni tror att det är. Konstigt nog fanns det ingen sådan automat på tjejtoan… Eller när vi var och handlade på en lokal supermarket i San Diego och träffade en amerikan som spontant började prata och berättade att han varit i Helsingborg, eller mannen på macken som höll på att svimma när vi berättade om europeiska bensinpriser, eller norrmännen vi satt och pratade med i flera timmar på vägen tillbaka till Köpenhamn. Det är det som är grejen! Min förhoppning var att vi skulle kunna åka till Alperna i mellandagarna, äta gulaschsoppa i backen och joddal bland bergen… eller ja, typ. Okej, jag fattade att det skulle bli dyrt och en hel del är vi helt klart beredda att lägga, men bara boende skulle kosta, well, en hel del. Hade man åkt sex personer eller åtminstone fyra hade det varit lösbart, men vi känner nog inte så många som skulle kunna och vilja. Så det blir kanske Sälen igen, eller varför inte Åre? Någonstans ska vi åka i allafall, och helst nerför en nypistad backe i strålande solsken…

Förra året. Så mysigt var det, hela resan! Verkligen het utstyrsel med de glasögonen förresten… men praktiskt!

Höstmörker

Usch, jag blir deprimerad av att inte få åka från jobbet förrän det är mörkt! Å andra sidan, det var underbart med en timmes ”sovmorgon” imorse, och det var ljust när jag körde. Precis som jag är trött en hel vecka på våren är jag pigg en hel vecka på hösten, trots mörker! Jag är fan ingen morgonmänniska, den saken är helt säker. I helgen har jag typ sovit, och nästan bara sovit. Tror ni mig inte? Jag gick och la mig 23.00 i fredags och när vaknade jag? 15.00 i lördags. Jo, jag lovar. Det blev lite väl mycket sömn, även för en sömn-narkoman som jag. Men med en sovmorgon idag också så har jag jobbat som en liten gnagare. Skrivit 7 ärenden och gått på ett hembesök idag! Normalt är kanske två hembesök/vårdplaneringar och två skrivna ärenden. Jag tror faktiskt att 7 skrivna ärenden är nytt personbästa. 

Det finns andra fördelar med höstmörkret. Det blir ”tillåtet” att tända ljus och en läslampa, vira in sig i en filt, trycka i sig godis och läsa en bra bok eller se en bra film. Man måste inte vara så himla aktiv hela tiden. Som den nordbo man är vet man att det gäller att ta tillvara solstrålarna på sommaren och inte sitta inne och kolla på film, även om det kanske är det man har lust med. Jag kommer på mig själv med att längta lite, lite efter julen nu också. Jag vet dock att när den väl närmar sig vill jag bara baka pepparkakor hemma och sedan rymma långt från allt julstök, gärna till Gran Canaria eller annan varm plats som vi gjorde julen -09. Inga julklappar, ingen stress, inget snökaos. Bara lata dagar på stranden. Men i alla fall… jul är ändå jul.

Vad gör ni…

…såhär en fredagskväll? Jag sitter och söker jobb medan min käre make är ute ”på hockey” (= sitter i restaurangen och dricker öl och vrålar hejaramsor) med sitt. Suck… Men jag har dragit ut på det länge nog nu! Det är bara så svårt att formulera en bra ansökningstext. Det finns tusen tips och jag kan nog få ihop något utifrån dem, men… det ska vara personligt också och säga någonting om mig. Motivation, tack! Det var ett tag sen jag gjorde det här nu och jag minns plötsligt precis hur hopplöst det känns.