Framåt kvällen var vi och hämtade våra nya trädgårdssoffor och skruvade ihop dem under en hel del skratt med pappas hjälp. Christoffer skulle försiktigt knacka i en bult som skulle igenom ett förborrat hål i två olika brädor och lyckades slå den trubbiga bulten rakt igenom den ena brädan och göra ett helt nytt hål sidan om det förborrade… han har ätit sin spenat i alla fall! (Eller så var det bara en väldigt klen bräda).

Det hela låter kanske inte som en så där väldigt romantisk bröllopsdag men det som var hela poängen var att vara tillsammans och vardagen när vi är lediga är så bra att vi inte behöver göra några större förändringar i den för att njuta i fulla drag. Men visst får man anstränga sig lite för att hålla alla måsten på avstånd om man inte åker iväg någonstans. Vi fick båda sota för vår lediga dag när vi var tillbaka på jobbet idag, men det var det värt. Jag fick fem helt nya brukare som dök upp från ingenstans igår och idag och en telefon som aldrig ville sluta ringa och Christoffer fick sopa upp efter sin inhyrda hjälp, men är det 14 maj så är det och då ska man vara med sin gou (läs älskling)!

För ett år sedan…

Strax innan vi bestämde oss för att skaffa barn så fanns ändå tankarna ”är det för tidigt?” ”borde vi vänta lite?” ”kommer vi att klara ut det här just nu?” och när jag fick veta att jag var gravid bara stirrade jag på det där plustecknet och undrade vad i helvete vi hade gjort. Det gick ju också aningen snabbare än vad vi hade trott att det skulle göra. Men när nyheten väl sjunkit in lite så försvann också varje skugga av tvivel. Nu tvivlar jag inte en sekund på att vi fattat rätt beslut, vad fanns det att vänta på? Vi vill ju detta så, så gärna! Jag tvivlar inte heller på att vi kommer att bli bra föräldrar. Osäkra i början förstås, men det finns inte i min värld att vi inte skulle klara det.

Jag gick en tid innan vi hade bestämt oss omkring och tyckte att jag såg magar överallt så fort jag gick ut. Det såg så mysigt ut och jag insåg att jag var lite sotis. (Tecken nummer ett på att man på allvar börjar tänka på att skaffa barn?) Det har inte varit mysigt ett dugg att vara gravid. Spännande, hemskt, roligt och fantastiskt har det varit, men inte mysigt. Nu är det äntligen lite mysigt emellanåt! Jo, jag mår fortfarande illa på morgonen, jag är stel som en pensionär när jag reser mig efter att ha suttit för länge och magen börjar bli ivägen för att hitta en riktigt skön sovställning. Jag har svullna fötter som gör ont om jag går för långt, täppt näsa, näsblod, halsbränna, är kissnödig jämt och en del ligament känns som om de ska gå av när jag nyser eller rör mig för häftigt, men nu är det ändå mysigt. Jag mår inte längre så dåligt (som jag gjorde de första ca fyra månaderna) att det nästan förtar glädjen. Sparkarna har förändrats den senaste veckan eller så och är inte längre kittlingar utan svaga men riktiga kickar som jag faktiskt kan känna på utsidan. Och de har äntligen slutat att kittlas. Varje förändring jag märker av i graviditeten och varje centimeter min mage växer i omkrets för mig närmare den dagen när jag äntligen får träffa det lilla underverket, så oavsett om det gör att jag mår bättre, sämre eller egentligen på samma sätt så gör det mig glad! Graviditeten har gått från att i sig själv vara på samma gång så fantastisk och hemsk att den upptar hela min tankevärld till att vara vägen till målet; att få träffa mitt barn! Vårt barn!

I helgen ska vi påbörja det omöjliga projektet att hitta en bra barnvagn till ett vettigt pris. Lika bra att ta tag i det!

25-årsdagen i onsdags passerade i stort sett obemärkt. En rätt dålig dag på jobbet toppades med en husvisning i Hjälmshult där vi ganska snart konstaterade att läget på huset var det enda som var riktigt intressant. Sedan köpte vi hem sushi och tittade på film, vilket i och för sig var väldigt mysigt. Synd att filmen var kass bara; ”Tinker, Tailor, Soldier, Spy”. Se den inte. Släkten på både min och Christoffers sida kom ihåg mig men mina kollegor har ännu inte märkt att jag fyllt 25… På vännersidan var det också skralt med gratulationer, det var bara Emelie och Fia som kom ihåg. Lite beskviken kan jag erkänna att jag är, och ingen har ens uppmärksammat sitt misstag ännu. Jag är annars bortskämd med att de flesta brukar komma ihåg min födelsedag och jag brukar ofta få gratulationer från oväntade håll.

Berlin var nice! Både skönt och lite sorgligt att det nog var sista gången vi reste på det viset. Jag fick i alla fall drömmen om en heldag på Tropical Islands med vänner besannad, och vi hade riktigt kul. Det var verkligen solsemester mitt i den ruggigt kalla storstadssemestern med restaurangbesök i bikini, vattenrutchkanor, regnskog, drinkar/milkshake och bubbelbad. Vi ägnade oss annars mycket åt att äta, haha. Jag misstänkte att det skulle växa tryne och knorr på somliga av oss, men nej, vi klarade oss. Schweinhaxe, korvar och schnitzlar, grillad fisk, milkshakes och banana splits, öl i mängder (för somliga av oss) och andra godsaker varenda dag. McDonald’s bara mitt i natten efter Tropical och på vägen hem, annars var det tysk mat och glass som gällde! Vi var förstås runt och visade de andra klassiska turistställen som Brandenburger Tor, Reichtag, 17 juni strasse, segerstatyn, Checkpoint Charlie etc. och vi hittade även ett ställe på Zimmerstrasse med mycket av muren bevarad som vi inte själva sett tidigare. Vi var också på Schloss Charlottenburg och gick en audiotour med pensionärerna. Pampigt ställe, men jag har blivit medsläpad till för många slott och kyrkor som liten för att vara intresserad egentligen. Lite kultur bland all mat och öl skadade oss väl i och för sig inte. På vägen hem blev det förstås en annan typ av kultur: Bordershop. De andra handlade öl, sprit och vin, jag handlade Kinderchoklad (hur var det nu med att vara vuxen…?). Jag fattar inte hur vi fick in allt i bilen, men det gick bra.

Nästa inplanerade resa är husvagnssemester i juni, bara jag och Christoffer då. Vi får se om vi gillar det, i så fall blir vi kanske riktiga, äkta Svenssons framöver och köper inte bara hus utan även husvagn? Och sen får det förstås bli Ullared snart och köpa bebissaker medan jag fortfarande mår bra, som eventuellt kan kompletteras med en sista minuten Ullaredresa om jag mår bra. På tal om det så mår jag bara illa innan frukost nu för tiden, och det var en vecka sedan jag kräktes sist. Woho. Kan det kanske, kanske försvinna helt någon gång? Man kan ju alltid hoppas.

Nu kan jag äntligen vara riktigt glad över graviditeten. Det har jag varit även tidigare, men inte så odelat. I korta stunder när illamåendet vikit lite har jag bara suttit och småflinat för mig själv, men mest av allt har det varit jobbigt om jag ska vara ärlig. Om än värt det förstås. Först var det mest chock, det hela gick ju lite snabbare än vad vi trodde att det skulle göra, och när den började lägga sig lite kom illamåendet. Men tröttheten är värst. Förra veckan var jag så slut att jag sjukskrev mig en dag av ren utmattning. Vissa dagar tidigare under graviditeten borde jag ha gjort det, men satt istället på min skrivbordsstol på jobbet och stirrade ut i tomma intet och försökte bestämma mig om jag skulle gå och kräkas eller försöka låta bli. Glöm att verkligen producera något när man mår så. Som tur är har jag bara mått så jävla dåligt några få dagar, men jag kan ju inte påstå att jag känt mig som vanligt under hela detta året, och tyvärr inte i någon positiv bemärkelse. Det känns som en belöning för att jag stått ut med att må förjävligt under så lång tid att magen börjar synas ordentligt nu!

Om lite mindre än två veckor är det ultraljud, och som jag längtar dit. Magen växer för varje dag nu så det gör säkerligen det lilla krypet också, men det ska bli skönt att få veta att bebisen har två armar och två ben och inte fem huvuden och svans… förhoppningsvis. Ben har den nog i alla fall, tycker faktiskt att jag redan känner den sparka. Något kittlas i alla fall! Förresten, var och köpte mammabyxor i helgen. Oh my god, varför har ingen berättat hur sköna de är? Att slippa tränga in magen i för små jeans som knäpps med totteband och istället kunna andas även i sittande är ju som en dröm. Jag ska lätt spara ett par för framtida mysbyx-bruk…

Hus är det sämre med. Vi var väldigt sugna på ett som låg i Nyvång, men tyvärr (eller tack och lov) så upptäckte vi vad det var för grannar. Jag är ledsen, men hur fint huset än är så vill jag inte bo granne med en amstaffuppfödning på en villatomt som ser ut som en soptipp. Definitivt inte med katt och en liten bebis, men inte annars heller. Väldigt synd, annars hade vi nog varit husägare snart. Jaja, vi sitter inte i sjön, vi kan bo här ett eller ett par år till om det kniper, men det där var ett hus som kanske blir svårt att matcha.

Vi håller visst på att bli vuxna väldigt snabbt. Jaja, vuxna har vi väl varit ett tag, men nu är det både barn och kanske även hus på gång. Vi behöver dock inte känna oss ensamma om att bli föräldrar, jag och Christoffer. Jag känner fem par till, förutom vi, som ska bli föräldrar mellan juni och augusti i år, och det är inte precis avlägsna bekanta. Men det förtar inte glädjen, tvärt om!

Jag kunde inte sluta skratta… är det bara jag som har så dålig humor?

Ett citat jag hittade – och gillade – i min kalender. Fast för all del, här skiner solen på mer än ett sätt. Faktiskt så att man nästan blir bländad. Ska till exempel titta på ett hus i eftermiddag. Inte för att jag tror att vi kommer flytta in i just det huset, men vem vet? Och man måste ju börja någonstans!

Det är lite svårt att blogga just nu, men jag återkommer till bloggvärlden snart.

Låt mig ta några skräckexempel på hur illa folk kör från dagens färd från Landskrona och hem. I stan: inga problem. När jag kommer till landsvägen: en bil framför som uppenbarligen måste saknat både farthållare och hastighetsmätare eftersom hastigheten varierade med ca 20 km/h och vars förare sedan tyckte att det var en bra idé att köra ute i väggrenen på påfarten. Och nej, jag tror inte att han/hon var full, det vinglades inte. Motorvägen: En bil med en ljushårig tant i medelåldern (ja, kör man så är man tant i medelåldern) som klamrar sig fast vid ratten och stirrar spänt rakt fram ligger i knappt 90 km/h i mittenfilen där det är trefiligt vid Milstolpen. Folk gav upp och körde om på bägge sidor eftersom det var rejält med trafik. Det är skitdumt, men vad gör man när folk inte ens har förstått att det råder högertrafik i det här landet? Jag körde om på vänster sida kan jag tillägga. Om man inte törs köra mer än i 90 km/h på motorvägen bara för att det är mörkt trots att väglaget är helt perfekt kanske man ska ta och lämna bilen hemma. Och gör man inte det så ligger man till höger och trycker bakom en lastbil om man tvunget ska köra motorväg!!! Gäller även alla gubbar i keps och silverhåriga damer i nya småbilar. När jag närmar mig Helsingborg ligger en idiot så nära bakom i ca 110 km/h att det är nätt och jämt att jag ser lyktorna. Varför? Jag låg snyggt till höger och väntade mig att han/hon skulle köra om, men nej. Ett par kilometer senare så svänger bilen av. Okej, tresekundersregeln någon? Fattar inte folk vad som kan hända om man ligger så nära i de hastigheterna, begriper de verkligen inte det? Jag har inte lust att bli exemplet som lär idioten vad som kan hända.

Medelålders kvinnor, silverhåriga tanter och gubbar i keps vill jag ibland hoppa ut ur bilen ruska om och banka in lite vett i. Sorry, men det är oftast någondera när någon kör fruktansvärt sakta eller fegt på andra sätt och ligger i vägen för alla andra. Det är inte bara fördomar, det är statistik, eftersom jag brukar titta efter vem som kör så illa när jag till sist kommer om. De sitter också gärna med näsan eller hakan hängande på ratten. Har ingen lärt dem vad som händer om airbagen utlöses när man sitter så? Jag säger faktiskt; hellre en idiot som kör om vid fel tillfälle eller ligger för nära för att han (ja, oftast han) har brått och som man snabbt är av med! Dessa andra livrädda och livsfarliga förare får andra trafikanter, ibland flera på samma gång, att göra dumheter i ren desperation eftersom man inte blir av med dem. Dessutom kryper det i skinnet på mig bara jag tänker på deras livrädda uppsyn. Förlåt, men det är sant.

Så, alla dåliga och bra förare, nu vet ni vad jag tycker.  Jag kör inte perfekt, det har jag inte sagt, men jag har som huvudregel att försöka vara så lite i vägen för andra som jag kan och då kan det aldrig bli riktigt illa! Tänk om folk kunde ta verklig hänsyn till varandra, som att släppa ut någon som fastnat bakom en lastbil på motorvägen till exempel, vad trevlig trafiken skulle bli! Jag gör det, trots att det ofta blir jobbigt för mig själv. Någonstans måste man ju börja.

Vad hände med the independent woman som inte behöver någon man vid sin sida? Screw her, hon vet inte vad det vill säga att älska att vara med någon så mycket att det var fyra, nästan fem år sedan hon var ifrån sin älskade i fyra nätter eller mer… utan att sakna friheten det innebär för fem öre. Sure, jag kan titta på vad jag vill på TV hur länge jag vill, blogga halva natten, strunta i att laga middag, men det där tröttnar jag på redan innan läggdags. Sedan vi blev tillsammans 2006 har vi varit ifrån varandra sex nätter på rad som mest. Jisses, inte konstigt man blir beroende!