Vissa dagar…

…på jobbet blir man ödmjuk av. Vilka människoöden man möter, och inte alla är så himla roliga. Men ibland behöver man påminnas om vad som är viktigt i livet, det tror jag skulle vara nyttigt för de flesta. Att komma hem till någon man älskar, att ligga i sängen och lyssna på regnet, att ge sig iväg på utflykt… Så fantastisk är förmågan att kunna göra sådana saker att man bara tar den för given och inte tar sig tid till det. Sånt som bara är småsaker men som gör vardagen värd att leva. Det är faktiskt bra mycket viktigare än sånt man hakar upp sig på.  Som dålig bilförare till exempel…

I am 24, going on 18…?

Att vara 24 suger faktiskt rätt mycket. Eller i alla fall att vara 24 som jag är det. Minns ni hur det var att vara 17? I do. Långa kalla kvällar vandrande i grupp på stan utan mål. Man kunde ju inte gå på 16-årsdisco precis, men man kom inte in någonstans om man såg ut som jag gjorde (alltså typ som 15). Det man mest hoppades på var att träffa den där snygga killen eller att hitta någon som inte hade lika tråkigt som en själv och hänga med på fest hos någon, känd eller okänd spelade mindre roll. Det ledde ofta till knepiga men roliga upplevelser och det var det man ville ha. Upplevelser! Att vara hemma en helgkväll var lika med många långtråkiga, halvt ångestfyllda timmar framför datorn då man hoppades att ”någon kul” skulle dyka upp på msn och föreslå att man skulle göra något. Man ville göra.

Nu är jag faktiskt inte 17, så jag går inte omkring planlöst på stan och letar meningslösa fester att crasha. (Det är ju tur det…) Jag samlar inte på telefonnummer till halvgalet folk som jag egentligen inte känner, jag la ner msn för länge sedan och jag ”hänger” inte. Men jag är i samma mellanläge i livet. Precis allting är inte längre spännande, så upplevelserna jag söker måste vara lite mer än första bästa fest för att vara kul. Men återigen står jag med ena foten här och andra där. Då var det mellan tonåring och ungdom/ung vuxen, nu mellan ungdom och verkligen vuxen. Antar jag. Å ena sidan tycker jag fortfarande att det är kul att vara full emellanåt, det är bara att erkänna, å andra sidan sparar vi pengar till hus. Inte för att det behöver vara motsägelser, men det blir det. Ena timmen seriös biståndshandläggare, andra timmen tonåring på fest. Det är väl också det att jag och Christoffer är mitt emellan våra vänner. Det är antingen hus och barn och middagar eller ut och festa och ragga varje helgkväll. Inget av det är vi just nu. I och för sig är det lyx att kunna växla mellan ytterligheterna, men man blir lite lätt schitzofren av det emellanåt. Som tur är, är jag och Christoffer på samma nivå.

Det enda som aldrig tråkar ut mig vad det gäller ”att göra” är att resa. Det är det roligaste som finns. Man behöver inte jaga upplevelser (även om vi gör precis det när vi är ute och reser) utan upplevelserna kommer ofta till en om man bara är öppen för dem. Man träffar alltid någon ”inföding” som bjuder på ett mer eller mindre knäppt men alltid nytt sätt att se på tillvaron. Som mannen i cowboyhatt på macken i öknen i USA eller den mindre metalt stabile irländaren på Gran Canaria som var övertygad om att Bono (U2) var involverad i mer än en ordentligt skum affär. Hörs det att jag behöver nya upplevelser? Jag kan inte sluta skriva om detta resande, det är rena drogen…

Åldersnoja

Okej, jag vet, jag är 24 år. Men på bara tre år eller så har jag gått från att ”tro” att livet är oändligt till att inse att jag de facto levt någonstans mellan en tredjedel och en fjärdedel av det redan, om man nu får leva ett normallångt liv. Jag har knappt börjat känns det som… och ändå har jag redan valt väg, och det kan skrämma mig ibland. Jag spelade något dumt tennisspel på en mobil på jobbet medan jag väntade på några inför ett hembesök, och där spelade man mot motståndare med så konstiga namn att jag tänkte att de måste vara riktiga. Så väl tillbaka på kontoret så googlade jag och mycket riktigt, figuren jag spelat mot fanns i verkligheten. Hon visade sig vara 87:a som jag och tennisstjärna (jag kan inga sådana, har nog bara hört talas om Björn Borg, Robin Söderling och Federer, ever). Tro nu inte att jag vill bli tennisstjärna, eller idrottsstjärna alls för den delen, men jag skulle liksom vilja ha möjligheten… och det är redan försent i de flesta sporter. Jag har redan valt väg, fast det kanske inte skett så medvetet egentligen. Visst har jag kämpat för en hel del av det jag har, men varje sak för sig har inte varit del av en större masterplan för hela mitt liv utan små pusselbitar som har plockats ihop och blivit en tillvaro. Jag kanske borde säga upp jobb och lägenhet och ta med mig Christoffer till Australien i ett par år? Fast å andra sidan, vad skulle jag finna där som jag inte redan har bättre här? Förutom väder då… Jag tror inte att man bara kan fly, vardagen hinner ifatt en även i Australien, eller vart man nu beger sig. Det är bara att göra vardagen så härlig som möjligt och lära sig njuta av det man har, och ändå inte glömma bort att drömma. Så lätt det är då… är det inte det som vi alla kämpar med? Så det kanske inte är åldersnoja, det kanske är noja över att det blir allt svårare att lämna den vägen man har slagit in på. Även om jag trivs alldeles utmärkt med den!

Vi som är födda på 80- och 90-talet verkar ha få med oss det här med självförverkligande från BB. Eller? Välfärdens baksida, när vi inte behöver kämpa för överlevnad måste vi drömma om annat. Jag känner i alla fall av det. Men det är kanske hela samhället, oavsett generation? Jag tycker att alla pratar om samma sak. Man ska resa över hela världen, göra karriär, finna kärlek, bli lycklig. Materiella ting är viktiga också, men det där att förverkliga sig själv blir det som visar hur framgångsrik man är. Vi har också fått en helt ny möjlighet att visa upp detta för världen – internet. Vi skryter om långresor, äventyr, upplevelser. Förr fick man visa upp sig för sin närmaste omgivning men nu kan man visa upp sig för hela världen. Man kan med ord och bild beskriva för alla vilket fantastiskt liv man har och inte bara visa upp hur lyckad man är genom att köra en flashig bil genom stan. Problemet är att bli sedd i denna massa av människor som vill bli sedda. Inte konstigt att Google tjänar multum på sökmotoroptimeringar. Nu ska ni inte tro att jag svär mig fri från allt detta, även om mitt främsta mål med att till exempel blogga inte är att visa upp mitt lyckade liv. Angående det säger jag som Winnerbäck: ”Jag är en av alla dem som skrivit ner sin hemlighet för många gånger, minst hundra gånger om. Men jag är en av alla dem som drabbas då och då av nåt jag vill förklara.” Så är det, jag vill liksom förklara något. För er men mest för mig själv. Public dairy om ni så vill, bara lite cencurerad!

Kineser i Landet Lagom

Jag tycker det är så tråkigt att läsa samma sak på alla bloggar, alla tar upp samma ”heta” fråga med tillhörande mer eller mindre dåliga analyser. (I och för sig inte de bloggar jag faktiskt läser regelbundet.) Som när IKEA-katalogen landade i brevlådan. Wow, jag har också en brevlåda… Men nu ska jag vara lite likadan en liten stund.

En HD-krönikör skrev för ett tag sedan om vad han kallade ”vardagsrasism” där han som ett exempel bland många tog upp att det finns en snedögd kines på Kinapuffarna. Denna till synes ganska oskyldiga mening blev snabbt en oproportionerligt stor och het debattfråga i allt från fikarum i hela landet till SVT-studion. Fazer ska göra om påsen. Jag förstår verkligen Fazer, vad har de för val nu, men jag kan inte låta bli att bli rent ut sagt förskräckt. Herre-fucking-gud, det är en tecknad gubbe på en godispåse! Tror någon på fullaste allvar att den som ritade påsen tänkte att kineser/asiater är mindre värda för att de sitter på kinapuffarna? Och vad är kränkande med att det finns en karikatyr av ett folkslag på något så oskyldigt som godis? Får man inte rita karikatyrer av muskelbyggare på en godispåse heller? Får man inte rita en karikatyr av en nordbo, till exempel i folkdräkt? Är inte det lika kränkande/ickekränkande som att rita en kines i rishatt? Det löjligaste av allt är att det som verkligen är rasism på allvar och som är menat som det inte alls blir så omdebatterat. Att prata om det i så här detaljerade och fjantiga frågor förlöjligar hela saken. Man kommer inte åt rasism genom att förbjuda kineser på godispåsar, snarare tror jag bara att man retar upp vanligt folk. Eller i alla fall mig… Samma sak med Nogger black som GB fick dra tillbaka på grund av att det kunde, med en hel del ond vilja, tolkas som ”Nigger” black . Kan inte jag få äta lakritsglass för att folk ska tolka in budskap som inte finns överhuvudtaget? Det är så löjligt att det kryper längs min ryggrad. Har jag sagt att jag hatar dumhet? Det här är ett lysande exempel på vad jag menar. Så mycket kraft och energi (och pengar!) som går åt till absolut ingenting. Bry er om viktiga saker istället, gör skillnad för någon på riktigt! Det här lilla Landet Lagom blev just så lagom att jag vill kräkas. Man kan inte vara alla till lags, i alla frågor, alltid!

Sen fattar jag att jag bara bidrar till dumheterna genom att ens skriva det här inlägget, men jag kunde helt enkelt inte låta bli…

 

”Kära sextonåriga jag…”

Ni har garanterat sett den – Ung cancers nya Youtubefilm ”Det är okej att känna”, så jag behöver inte också ladda upp den, eller hur? (Sök på Ung cancer eller titeln på Youtube om ni mot förmodan skulle ha missat den, för den är bra). Anyway, jag tänkte inte skriva om filmen som sådan, men den presenterar en intressant tanke utöver grundidén: ”Kära sextonåriga jag…” Vad skulle jag velat veta när jag var sexton som jag vet idag? Vad skulle jag vilja säga till mig själv? Hm…

Du kommer inte föralltid vara kär i samma kille, det går över helt och hållet, och det dröjer inte så länge till. Du kommer så småningom att träffa en underbar man som du kommer gifta dig med och han kommer älska dig precis som du är. Du kommer att få prinsen i sagan, men en eller annan groda måste du kyssa på vägen. De vännerna du har nu, se över dem… Några av dem är väl värda att behålla, åtminstone ännu en tid, andra inte. Fortsätt vara som du är fast vissa tycker att det är ganska besvärligt att du inte vill vara riktigt likadan som dem och tycka precis samma saker är viktiga, ju äldre du blir desto mer uppskattad kommer du att bli för din personlighet och för att du envisas med att göra som du själv vill. Du kommer inte att ångra cigaretterna som du aldrig har rökt. Charlotte som går i din parallelklass, vet du vem jag menar? Henne kommer du att bli vän med. (Lite förhandsinfo är väl okej?) Kalla inte Emelie för lesbisk första gången du träffar henne. Sluta bit på naglarna, de blir faktiskt lite snyggare om du låter bli. Skärp dig i skolan i gymnasiet (inte för jag inte gjorde det, men jag kunde varit mindre lat), du anar inte hur viktiga de betygen du skaffar dig där kommer bli. Du kommer att bli socionom, så du kan sluta noja över om du valt rätt inriktning på gymnasiet, samhälle blir jättebra. Du kommer att vara vuxen och ha flyttat hemifrån när din älskade katt dör, så börja inte oroa dig för det ännu. Låna aldrig pappas moppe utan tillåtelse, du vet hur det brukar gå när du gör något du inte borde… Låna inte ut pengar till Fia. Men uppmuntra hennes förhållande med Niklas ”Boss”, det kommer bli början på något du inte vill missa!

Det är inte många saker jag gjort som jag ångrar kom jag just fram till. Inte ens dumheter som piercingar eller blonderingar eller annat i den stilen. Det är nästan så jag ångar att jag inte gjorde mer dumt när det var ”tillåtet” att vara ung och dum. Jag kunde tagit i lite mer. (Snälla gud, låt aldrig mina eventuella barn läsa det där!) Nu lät det här nästan som att jag alltid varit klok och förståndig och aldrig gjort några tonårsupptåg, men det har jag förstås. En hel del egentligen, men jag var kanske bara lite försiktig när jag gjorde det.

 

Antingen är jag 15 eller 16 på den här bilden… Hello me!

Svårigheten med att blogga

Jag har ingen inspiration till att blogga för tillfället. Varför? För det första kan jag knappast toppa USA-reseinläggen, för det andra passar sig inte det som snurrar mest i mitt huvud just nu i en blogg. En av sakerna är bara en tanke, så det finns inte ens så mycket att säga om det, det andra är jobbet. Alla vet (eller borde i alla fall veta) att jobbet inte är ett lämpligt bloggämne. Särskilt inte som jag råkar jobba som myndighetsperson. Särskilt inte 2011, en tid då information letar sig fram till alla, oavsett om den är ämnad för dem eller inte. En sak kan jag ju dock säga om jobbet; jag ska läsa tidningens Landskronasidor med intresse de närmaste dagarna…

Det är inte enkelt att blogga och samtidigt låta bli att vara för personlig. Att vara alltför opersonlig är ju heller inget kul. Det kan tyckas vara en paradox att vara så privat att jag inte ens vill ha FB, men samtidigt sitta här och blogga. Det är också det som ställer till det. När jag funderar över viktiga saker så tenderar bloggen att bli rätt torr, om inte tom på nya inlägg. (Jo, det händer även att bloggen inte är uppdaterad på länge för att jag är för lat). När jag gör massor av nya saker som vore kul att skriva om, har jag inte tid att skriva ner dem. När jag sedan har tid finns det inget att skriva om. Jag kan inte skriva om det roliga jag gjorde för en vecka sedan (om det inte är något riktigt stort, som att gifta sig…) eftersom inspirationen har lagt sig då och inlägget blir rätt trist. Ibland får jag en idé, ”Ja, det måste jag blogga om!”, men så har jag inte tid just då och så antingen glömmer jag det eller känner mig helt oinspirerad när jag ska skriva ner det. Jag skriver, suddar, börjar om och skiter i det till sist och så blir det inget inlägg.

Man vill ju heller inte lämna ut någon annan. Jag skulle ibland vilja skriva om någon annans sorger eller glädjeämnen som jag har fått ta del av, i jobbet eller privat, men det kan ju inte göra! Jag skulle vilja skriva om mina relationer till andra i min närhet, men det kan jag ibland inte för att jag då lämnar ut dem på samma gång. Hur klarar någon av att skriva en bok om sitt liv som läses av hundratusentals, kanske miljontals, människor? Hur i hela världen vet man hur mycket eller lite man ska berätta?

Det är inte lätt det här, verkligen dagens I-landsproblem!