25

Jaha, då var man alltså 25. Vuxen på riktigt? Snart, om man får tro Zurka som menade att jag och Christoffer blir vuxna på riktigt för honom när vi väl blir föräldrar. Kan jag köpa.

25-årsdagen i onsdags passerade i stort sett obemärkt. En rätt dålig dag på jobbet toppades med en husvisning i Hjälmshult där vi ganska snart konstaterade att läget på huset var det enda som var riktigt intressant. Sedan köpte vi hem sushi och tittade på film, vilket i och för sig var väldigt mysigt. Synd att filmen var kass bara; ”Tinker, Tailor, Soldier, Spy”. Se den inte. Släkten på både min och Christoffers sida kom ihåg mig men mina kollegor har ännu inte märkt att jag fyllt 25… På vännersidan var det också skralt med gratulationer, det var bara Emelie och Fia som kom ihåg. Lite beskviken kan jag erkänna att jag är, och ingen har ens uppmärksammat sitt misstag ännu. Jag är annars bortskämd med att de flesta brukar komma ihåg min födelsedag och jag brukar ofta få gratulationer från oväntade håll.

Berlin var nice! Både skönt och lite sorgligt att det nog var sista gången vi reste på det viset. Jag fick i alla fall drömmen om en heldag på Tropical Islands med vänner besannad, och vi hade riktigt kul. Det var verkligen solsemester mitt i den ruggigt kalla storstadssemestern med restaurangbesök i bikini, vattenrutchkanor, regnskog, drinkar/milkshake och bubbelbad. Vi ägnade oss annars mycket åt att äta, haha. Jag misstänkte att det skulle växa tryne och knorr på somliga av oss, men nej, vi klarade oss. Schweinhaxe, korvar och schnitzlar, grillad fisk, milkshakes och banana splits, öl i mängder (för somliga av oss) och andra godsaker varenda dag. McDonald’s bara mitt i natten efter Tropical och på vägen hem, annars var det tysk mat och glass som gällde! Vi var förstås runt och visade de andra klassiska turistställen som Brandenburger Tor, Reichtag, 17 juni strasse, segerstatyn, Checkpoint Charlie etc. och vi hittade även ett ställe på Zimmerstrasse med mycket av muren bevarad som vi inte själva sett tidigare. Vi var också på Schloss Charlottenburg och gick en audiotour med pensionärerna. Pampigt ställe, men jag har blivit medsläpad till för många slott och kyrkor som liten för att vara intresserad egentligen. Lite kultur bland all mat och öl skadade oss väl i och för sig inte. På vägen hem blev det förstås en annan typ av kultur: Bordershop. De andra handlade öl, sprit och vin, jag handlade Kinderchoklad (hur var det nu med att vara vuxen…?). Jag fattar inte hur vi fick in allt i bilen, men det gick bra.

Nästa inplanerade resa är husvagnssemester i juni, bara jag och Christoffer då. Vi får se om vi gillar det, i så fall blir vi kanske riktiga, äkta Svenssons framöver och köper inte bara hus utan även husvagn? Och sen får det förstås bli Ullared snart och köpa bebissaker medan jag fortfarande mår bra, som eventuellt kan kompletteras med en sista minuten Ullaredresa om jag mår bra. På tal om det så mår jag bara illa innan frukost nu för tiden, och det var en vecka sedan jag kräktes sist. Woho. Kan det kanske, kanske försvinna helt någon gång? Man kan ju alltid hoppas.

Mer Amsterdam

Det blev inget Anne Franks hus. Sure, jag hade verkligen velat se det, men trafiken förstörde ett försök, trötthet ett annat. Så många gånger som jag försökt nu så kan huset inte motsvara förväntningarna! I fredags började vi med frukost på McDonald’s och sedan gav vi oss iväg till Zaanse Schans, ett landskap utanför staden med bevarade möllor längs med en kanal, några så gamla som 400 år. Det kändes verkligen som det gamla Holland. Flera av möllorna var igång med sågverk och malning av kryddor och mjöl. Det var kallt hela vår vistelse i Amsterdam, så varm choklad satt fint efter en promenad bland möllorna. Sedan tittade vi och några av alla de tusentals japanska turisterna som var i och omkring Amsterdam på toffeltillverkning. Vi applåderade i alla fall inte när toffeln var klar, så turistig får man bara inte bli… Efter möllorna åkte vi tillbaka in till stan och körde omkring och gick sedan i den berömda Vondelpark, som är ungefär som Central Park i klart förminskad skala. Folk som joggade, cyklade (detta cyklande!) och en massa hundar. Säkert vackert på våren och sommaren, men nu blev vi väl inte direkt imponerade. På kvällen käkade vi sushi på en japansk restaurang och den var nästan i klass med den vi fick i Köpenhamn första gången jag smakade sushi vid den här tiden förra året. Det låg en halv fiskfilé på varje risrulle… typ.

Sedan var det då nyår, årets i särklass mest överskattade kväll. Vi hade inte högre förväntningar än att gå på stadens gratis firande i en park vid Riksmuséet och äta en god köttbit, men det visade sig vara för mycket begärt. På dagen började vi med frukost/tidig lunch på Burger King (ni hör vilken underbar kosthållning vi haft) och sedan begav vi oss in i stan. Vi gick på stadens permanenta loppmarknad som sålde det mesta, bland annat svenska Mohedatoffeln, och sedan gick vi på tortyrmuséet. Vi åkte tillbaka till vårt fancy hotell och tog en öl i baren och vilade en stund innan vi gjorde oss klara för kvällen. Fyra stjärnor är en för mycket om jag får säga det, jag tycker inte att det är kul att hotellpersonalen går i kostym och ger en titlar som Sir, att parkeringen och frukosten är olösligt dyr (vilket vi i och för sig löste med att helt enkelt ställa bilen på gatan utanför), att det börjar städas i rummen klockan halv 9 på morgonen om man inte hänger ut skylten, att man bli iakttagen av personalen om man tar ett steg utanför den rutt de tror att man ska ta genom lobbyn eftersom det kan tyda på att jag behöver deras hjälp och att man känner sig som en luffare när man kommer dit efter en hel dags resande eftersom alla som bor på hotellet kommer uppklädda till tänderna. Hellre än brännmärken i mattan och mögel i badrummet som 2+-stjärnigt innebar i Los Angeles, men lagom är bäst.

Vi började med att leta kvällsmat, vilket var i princip omöjligt. Först provade vi med att hitta något i närheten av platsen där firandet skulle vara sen, men det mesta var stängt! Vem stänger sin restaurang på nyårsafton?! Vill man inte tjäna pengar? Sen gav vi oss ut i förorterna vilket var ett sällsynt dåligt beslut. Antingen var det stängt eller fullt vart vi än kom. Till sist var vi desperata att bara hitta någonting att äta. Vi funderade på ett kebabställe i närheten av en restaurang som just sagt att de skulle stänga köket, men blatten som stod utanför kastade en smällare efter oss. Efter det hade vi hellre svultit ihjäl än handlat där. Hur tänkte han? Hm, två potentiella kunder, jag kastar en smällare efter dem så kommer de säkert hit och handlar. Även om det nu var så att han inte ägde stället hade jag som ägare sett till att han försvann långt bort och det fort… Till sist hittade vi ett öppet McDonald’s inne i stan. Kanske inte det man vill äta på nyår direkt, men vad gör man? De stängde tjugo minuter innan utsatt tid, så där blev det inte heller någon mat. Till sist, 2½ timme efter att vi började leta, handlade vi en översaltad kebab som vi åt i bilen. Rätt långt ifrån det vi hade tänkt oss till nyårsmiddag…

Stadens firande bestod i scen med artister inom ett stort avspärrat område. Enda stället där man fick vara något sånär ifred för raketer och smällare innan tolvslaget. Amsterdam var som en krigszon timmarna innan, det small överallt och inte direkt på något säkert sätt… Precis utanför det avspärrade området var det gott om folk som samlades och avfyrade raketer. Jag såg flera explodera mitt i folkmassan, men det verkade inte som någon blev allvarligt skadad i alla fall. Vi stannade där över tolvslaget som var pampigt med nedräkning, massor av fyrverkerier och flickan och pojken, (här enorma och tydligen uppblåsbara enligt HD) som är någon form av nationell symbol i Holland, som pussades framför scenen. Sedan gick vi ner i parkeringsgaraget och hämtade bilen och körde tillbaka till hotellet genom ett rökigt Amsterdam där vissa till och med gjort upp bål på gatan. Det var som en krigszon, tur att svenskar inte är lika galna i fyrverkerier!

Igår körde vi de drygt 100 milen hem igen och hämtade min lilla pälsiga älskling i Raus där han firat nyår på vägen. Det är faktiskt ganska skönt att vara hemma och det ska till och med bli ganska trevligt att jobba imorgon!

Amsterdam

I-landsproblemet löst! Vi är just nu i Amsterdam. Efter otroligt många om och men och kanske (helt olikt oss när det gäller att resa) blev det till sist Amsterdam. Jag har varit här tidigare, men det var länge sedan, och vissa saker missade jag då som vi tog igen nu. Christoffer har bara åkt igenom Holland tidigare. Vi reste hela dagen igår, i effektiv restid tog det tio timmar hit för naturligtvis körde i bil och hann mest med att checka in på vårt lyxiga flygplatshotell och sedan ta ett sent kvällsmål på KFC, något jag inte ätit sedan (eller innan) sista natten i San Francisco. Redan igår insåg vi att det kanske inte skulle bli så lätt att köra bil i Amsterdam, och idag har det visat sig att vi hade rätt. Vi råkade köra bil rakt genom Red Light District, gatan var så smal att folk fick pressa sig mot väggarna på husen för att vi skulle komma förbi, men å andra sidan är bilen tillåten på varenda gata här. Det är som att köra i Köpenhamn, massor av gående, bilar och cyklister i alla riktningar samtidigt som alla korsningar ser mycket mysko ut. Först rödljus och när det sedan blir grönt kommer man fem meter längre fram till en väjningplikt. Varför då ha rödljus överhuvudtaget?

Vi började dagen idag med ett besök på Heinekens bryggerimuseum, mycket trevligt. Enda saken som inte varit galet dyr här (som exempel: hotellfrukosten kostar 26 €… per person (!), den dyraste frukost jag någonsin ätit, parkeringen kostar 5 €/timme i stan) och det ingick tre öl var och provsmakning av vörten, det vill säga halvfärdig öl innan den jäst, 4D-film, en titt på shirehästarna i stallet och en hel del interaktiva saker. Sedan tog vi den ”obligatoriska” kanalturen innan vi försökte med Anne Franks hus, något som vi dock får ta imorgon bitti när kön förhoppningsvis är lite mindre. Jag minns att vi hoppade över huset förra gången jag var här också, av samma anledning som idag. Nu ikväll var vi, kan ni gissa? Ja, naturligtvis var vi i Red Light District, vi körde inte bara bil igenom där. Först åt vi kött, mycket kött, och sedan promenerade vi gata upp och gata ner för att med egna ögon se om det var sant att det stod tjejer i skyltfönster. Av förklarliga skäl hoppade vi över dessa kvarter när jag var här med pappa, Fia och jag var väl 12-13 år eller så då. Jodå, det var sant. Det var verkligen i skyltfönster som tjejerna stod, och inte riktigt så som jag hade tänkt mig, högt upp och långt borta från gatan, utan de stod nästan pressade mot glaset. I vissa gränder var det väldigt nära en också eftersom allt är trångt i den här staden och gränderna knappast är något undantag. Tjejerna var så unga, yngre än jag i alla fall. Runt tjugo skulle jag gissa på de flesta, och väldigt snygga utan minsta tecken till att vara ”slitna” så om jag fortfarande föreställer mig att man snabbt blir med det yrket. Coffeshops låg det överallt också, lukten av joint var rätt påtaglig mest överallt i de kvarteren, och sexshoper fanns det förstås gott om, men det sistnämnda var bra mycket mer maxat i Hamburg. På Reeperbahn sålde de både rullstolar, tvångströjor och fullsize gynekologstolar, men det var snällare med sånt här. Människor såldes utanför Reeperbahn också, men det var smutsigare, hårdare, mer i skymundan och inte på huvudgatan. Det var liksom verkligare här, mer nära och öppet. Mycket underligt att se.

Nu ska vi sova, så vi kan hänga på låset till Prinsengracht 263 imorgon. Det har nästan blivit en grej, nu måste jag se det där jäkla huset! Det tråkigaste med den här resan (förutom att allt är vansinnigt dyrt här) är att jag glömde kameran hemma! Grr…! Så ni får försöka föreställa er och jag får försöka komma ihåg.

Dagens i-landsproblem

Om bara tre dagar är det julafton. Eftersom jag växt ifrån julen (eller okej, kanske inte helt då men delvis) så ser jag mer fram emot dagen efter. Vi tänker resa, men frågan är bara vart. Inget Sälen blir det i alla fall, där är för lite snö och för få pister öppna. Alperna är för dyrt. Vart ska vi? Ja… vi får väl se. Restresa till Teneriffa/Egypten/Gran Canaria? Eller mera Tyskland? Eller Norrland? Det är verkligen dagens i-landsproblem. Hemma ska vi inte vara i alla fall!

Jag är en dålig bloggare…

…jag vet. Jag vet att man bör uppdatera varje dag, jag är glad om jag uppdaterar varje vecka. Jag vet att jag borde lägga upp en bild till varje inlägg, jag är glad om vart femte inlägg innehåller en bild. Men som alltid när jag bloggar dåligt (sämre än vanligt) finns det tre huvudskäl: Jag hinner inte, jag är för trött när jag väl hinner och jag har inget att skriva om eftersom det jag tänker mest på inte passar i en blogg av olika skäl. Suck.

Det är mycket med jobb nu. Ska jag vara kvar där jag är överhuvud taget? Vill jag/får jag? Hur ska jag hitta ett annat jobb om jag inte får vara kvar? Socionomjobb växer inte på träd direkt. Dessutom pågår det mycket på jobbet just nu, och som hela detta året har jag asmycket att göra och är ständigt stressad över alla saker jag inte hinner med där. ”Var rädd om dig, du är ung, du ska hålla länge” sa en kollega till mig härom dagen. Inte direkt en kommentar tagen ur luften, men det är lättare sagt än gjort, det. Jag jobbar med människor… människor som är beroende av mitt beslut för att få hjälp i sin vardag. (Det här är ett lysande exempel på en sak som man inte ska blogga om, men å andra sidan är det knappast en hemlighet för någon på jobbet.) Finns det något som dödar inspiration så mycket som stress? Tror knappt det. Så alltså, mitt torftiga bloggande lär nog tyvärr fortsätta. Fast vem vet, en dag nu snart kanske jag kommer på något som jag bara måste blogga om och då brukar det bli bra (om man ser till antalet läsare i alla fall).

MEN

Jag kan inte bara lämna er med denna negativa känsla… Jag kom just på en sak.  Jag är reseaddict, som ni säkert vet. Jag älskar känslan av att bara lägga ögonen på en plats jag aldrig sett förrut, det räcker en lång väg. Halva nöjet med att resa är att stanna på en mack och tanka och därmed se en liten, liten del av vardagen på den plats man besöker. Som när vi stannade på en mack i Tyskland på väg hem från Berlin och jag plötsligt hör gapskratt inifrån herrtoan. Klas och Christoffer hade upptäckt att man kunde köpa en ”travelpussy” i en automat. Ja, det är tydligen precis vad ni tror att det är. Konstigt nog fanns det ingen sådan automat på tjejtoan… Eller när vi var och handlade på en lokal supermarket i San Diego och träffade en amerikan som spontant började prata och berättade att han varit i Helsingborg, eller mannen på macken som höll på att svimma när vi berättade om europeiska bensinpriser, eller norrmännen vi satt och pratade med i flera timmar på vägen tillbaka till Köpenhamn. Det är det som är grejen! Min förhoppning var att vi skulle kunna åka till Alperna i mellandagarna, äta gulaschsoppa i backen och joddal bland bergen… eller ja, typ. Okej, jag fattade att det skulle bli dyrt och en hel del är vi helt klart beredda att lägga, men bara boende skulle kosta, well, en hel del. Hade man åkt sex personer eller åtminstone fyra hade det varit lösbart, men vi känner nog inte så många som skulle kunna och vilja. Så det blir kanske Sälen igen, eller varför inte Åre? Någonstans ska vi åka i allafall, och helst nerför en nypistad backe i strålande solsken…

Förra året. Så mysigt var det, hela resan! Verkligen het utstyrsel med de glasögonen förresten… men praktiskt!

Berlin

Vilken härlig helg vi har haft. Jag gillar verkligen Berlin, men tyvärr har den där USA-resan gjort att man blivit lite mindre lättimpad av saker och ting. Vilken stad kan bli mer maxad än Las Vegas, mer gjord för bilen än Los Angeles eller vackrare än San Francisco? Vi kom också fram till att det är lite synd med all globalisering, det är inte så stor skillnad mellan storstäder, inte europeiska i alla fall. Fast man kan uppleva en stad på olika sätt. Vi såg mer av Berlin sist, men vi njöt kanske mer av det den här gången. Tempot var definitivt lugnare, snudd på normalt, fast vi bara var borta fredag till söndag den här gången. På fredagen reste vi mest och njöt av det också. På kvällen var vi ute och åt på en så tysk restaurang att personalen inte ens pratade engelska och inte tog något annat än tyska kontokort, och sedan gick vi en runda i centrum. Det var ljusfestival så det var lite annorlunda än sist, och vackert! Vi åkte, precis som förra gången vi var i Berlin, till Olympiastadion och det gjorde vi på lördagen. Det är en historisk plats, man kan nästan höra trampet av marschkängor och se Hitler framför sig när han håller tal där. Inte att missa om man har bilen med sig till Berlin! Vackert väder gjorde ju inte arenan mindre imponerande. På kvällen åkte vi som jag ville till Tropical Islands. En märklig plats, tyckte Klas. Kan jag i och för sig hålla med om, men jag gillar den skarp. Också något man bör göra om man har bilen med till Berlin. Utan bil är det dock svårare eftersom det ligger utmed autobahn på väg mot Dresden, mitt ute på ett fält. Vi gled runt i de upplysta poolerna och tog det lugnt, åkte vattenrutschkana, fikade lite, gick omkring i badkläder i ”regnskogen”. Det bästa med det stället är att man glömmer vart man är någonstans, det känns verkligen som en semesterort och tempot är därefter. Vi satt och bara pratade i ett par timmar på slutet innan vi kände oss uppvärmda och uppblötta och åkte tillbaka till hotellet. Hela söndagen gick åt till återresan. Vi hade ingen lust med färjan så vi tog landvägen över Stora Bält, vilket jag erkänner är mycket trevligare om än betydligt längre. Bilen var bekväm som en rullande fåtölj och det var inte alls ansträngande att resa i 8-9 timmar hem. Vi satt och snackade lite och vips var vi hemma på Torino och tog en kebab.

Den här resan var verkligen bra för själen. Att få lugna ner tempot lite, se nytt, tänka nytt, prata om allt och inget. Den gjorde gott! Vi tre är kanske, som jag tidigare konstaterat, ett ganska märkligt resesällskap men det fungerar fantastiskt bra. Det blir än annan sorts resa än om jag och Christoffer skulle åkt själva eller om vi skulle åkt med vänner, men den blir absolut inte sämre.

Jag, Christoffer och Mercan utanför Olympiastadion. Kallt var det, även om det kanske inte ser så ut.

Gamla olympiska klockan med illa dolda hakkors på sidorna (syns inte här) fotas av Klas.

Berlin… igen

Det var inte så länge sedan vi var där, i Tysklands (och för min del även Europas) huvudstad. Mamma var där alldeles nyss. Still… jag älskar den staden och nu är det dags igen. Klas sa att han inte orkade klippa gräs och åka till tippen en helg till och frågade om vi ville följa med honom till Tyskland istället. Hm, få se nu… JA! Får jag bestämma ska Tropical Islands ingå, men den här helgen är det resan som är målet. Frihetskänslan i att sätta sig i en bil och bara köra rakt ner i Europa, den är svårslagen. Jag tror att jag ska ta med mig fem liter vatten och hela knivlådan. Bara för att jag kan… Inga nitiska USA-gränsvakter som ställer tusen frågor och är grymt otrevliga och så kränkande de bara kan. Ok, jag och Christoffer har blivit stoppade av tyska gränsvakter en gång, och de fick nästan amerikanska vakter att verka som stora nallebjörnar. Men som tur var hade vi passet med oss, annars hade vi fått vända i Sassnitz.

Jag fattar att ni inte gillade mitt kines-inlägg. Det är okej, jag ska försöka undvika att skriva om sånt, det är inte min grej ändå. Men jag tycker så mycket. På jobbet undrar jag om jag inte tycker lite väl mycket ibland, fast ingen sagt någonting negativt. Tvärtom verkar de uppskatta mina cyniska små utbrott över dumheter. De lyssnar på vad jag säger, men verkar skratta gott åt hur jag säger det. Ändå ska de veta att jag håller mig inom vissa gränser på jobb, de skulle höra mig hemma…

Johnny Cash

Jag har efter vår USA-resa råkat bli något av ett Johnny Cash-fan. Okej, okej, jag ska inte ta i, men håll med om att det var lite otippat att jag skulle börja lyssna på det här:

 

Speciellt den här skivan, Songs of our soil som är tidiga Cash, kommer troligen alltid att påminna mig om tripparna till Humbolt State Park och till Yosemite. Bara vi, bilen och den nästan ödsliga vägen genom The Wild West… Brända grässlätter, vinodlingar och små amerikanska gårdar. Jag blir så glad av den här låten. Det är knappast den djupa texten som lockar, men den får mig att le. Och musiken fick föll verkligen på plats i den miljön, plötsligt förstod jag hur den hade kommit till. På Alcatraz köpte vi en andra skiva med Johnny Cash där han spelar live på San Quentin, passande! Inte så lite publikfriande, men helt klart med höjdpunkter den också. Det är konstigt det där med hur olika man upplever musik beroende på sammanhanget man hör den i. Försök lyssna på Gyllene Tider när det är snöstorm ute. Ingen hit. Alla vet ju hur viktigt det är vilket humör man är på, men att sammanhanget spelar så stor roll hade jag inte riktigt klart för mig förrän jag hörde Cash där Cash hör hemma.

Humboldt State Park, Alcatraz och hemma igen

I måndags, hur många dagar sedan det nu är (jag är helt vilse) var vi i Humboldt State Park – en nationalpark till som innehåller några av världens största träd, redwood med ett gemensamt namn. Den här gången var det fem och en halv timmes körning, enkel väg, men det var det värt. Som enskild upplevelse var det här den allra bästa enligt mig. Träden var inte stora, de var helt enorma, ofattbart jättlika. Man kände sig som Tummelisa i trollskogen ungefär. Ingen trängsel var det och man kunde gå ut ur bilen och njuta av naturen här, till skillnad från i Yosemite. Så skönt det var med tystnaden i urskogen efter allt storstadsliv, inte utan att man börjat tröttna på det. Träden stod väldigt tätt också för att vara så stora, men tydligen väver de in sina grunda rötter i varandra och står på så sätt stadigt trots sin höjd och storlek. De var över hundra meter höga och stammen kunde bli flera meter i diameter, för att inte tala om omkrets. Vi tittade på det största trädet och det högsta och sedan gick vi en promenad i skogen. Det var magiskt att gå där bland dessa urgamla jättar i den totala tystanden alldeles själva. Det fanns färdiga stigar (annars hade vi aldrig hittat tillbaka) men vi såg knappt någon annan där och vi blev varnade för att stanna efter mörkrets inbrott (”cuz” you won’t see a thing”). Det fanns träd som var knähöga och några millimeter tjocka till de riktiga jättarna som man inte såg toppen på nerifrån och som en hel skolklass skulle kunna gömma sig bakom samtidigt. Överallt låg fallna jättar och barr som träden fällt och det växte ormbunkar på marken, men inte mycket annat eftersom träden skuggade så mycket. Om det skulle ha kommit ut en T-rex ur skogen skulle jag inte blivit särskilt förvånad och det var nästan så att man förväntade sig en Brontosaurus runt nästa krök, så gammal kändes skogen. 2000 år kunde träden bli, så upplevelsen var bara lite fel. Tydligen växte också förfaderna till dessa jätteträd på T-rexens tid också. Några T-rex varnades vi inte om, men också här fanns det skyltar om puma och svartbjörn bland annat. Allt vi såg var en liten orm som ringlade iväg illa kvickt när i kom, vi slog upp och kom fram till att det var en vanlig typ av orm i Kalifornien som inte är giftigare än en huggorm, men man vet ju aldrig. Vissa av träden var ihåliga och brandskadade (vilket inte bekommer dem på grund av deras tjocka och brandtåliga bark), men jag vågade inte gå in i dem. Vem vet vem som bodde där i mörkret?

I tisdags var vi tillbaka i stan. Vi hämtade våra biljetter till Alcatraz som vi beställt hemifrån (och tur var det eftersom nästa tur avaliable var 10 augusti) och sedan gick vi lite i stan längs med pirerna och köpte Ben & Jerry’s. Jag har aldrig smakat det här i Sverige, jag är för jävla snål för det, men jag köpte en shake blandad på Cookie dough, Chocolate fudge och grädde och det smakade som himmelriket! Alcatraz var inte något jag skulle vilja ha missat. Det var ytterst välordnat med audiotour där tidigare fångar och fångvaktare guidade en runt i fängelset och berättade om rymningsförsök, vardagen och isoleringscellerna. Usch att bli instängd i en av dem, tala om klaustrofobiskt och mörkt! Så nära San Franciscos centrum det var, så nära att man kunde höra ljud från staden om vinden låg på berättade fångarna, men ändå så långt bort. Det riktigt syntes på vattnet hus strömt och farligt det var, det rörde sig mycket konstigt jämfört med hur man är van vid att se havet. Man kunde också gå runt på ön nästan som man ville, men det hann vi inte eftersom vi var där med sista turen för dagen och var tvungna att ta båten tillbaka innan kvällsturerna började. Det var också känt som ett fågelreservat och hela stället var fullt med någon typ av fiskmås/trut som hade ungar i varje vrå. Vad jag inte hade en aning om var att indianer hade tagit över ön på 60-talet som ett statement för att de inte hade någonstans att ta vägen i sina små reservat. På ön fanns ju ingenting och de menade att om de skulle leva i reservat kunde de lika gärna göra det här. De fick lämna ifrån sig ön igen förstås, men det fanns lite spår kvar här och var från deras tid här och ockupationen bidrog tydligen till deras sak.

Natten mellan tisdag och onsdag gick vi upp vid 3 och åkte till flygplatsen och lämnade bilen. Sedan checkade vi in efter lite strul och gav oss iväg på den första flighten som var 5 timmar lång. Ombord träffade vi ett norskt par från Stavanger som gjort ungefär samma resa som vi, men med mer surf och hiking och mindre turistande i form av typ Seaworld och Universal. De hade även hunnit med Hawaii på sina fem veckor. Faktum är att jag nog inte skulle orkat att stanna i fem veckor, det var nog efter två. San Francisco utforskade vi med mycket mindre entusiasm än de andra städerna, trots att det var en märklig och vacker stad (nog den vackraste jag sett faktiskt), helt enkelt därför att vi började bli trötta. Det är skönt att vara hemma, och det tror jag aldrig att jag känt efter en resa förr (förutom efter husvagnssemestrar som varade i evigheter när man var liten). Vi väntade ca två timmar i Washington på vårt anslutningsflyg som vi utan problem kom med och sedan var det 8 timmar ytterligare i nästa flyg. Då fick vi överge våra nya norska vänner som inte längre satt bredvid och ägna oss att slå ihjäl tid med filmer, spel och läsning. Det blev inte mycket sovit, det är inte så lätt när man är så trött på att sitta att man vill skrika. Drygt 20 timmar efter att vi lämnade hotellet kunde vi äntligen pusta ut hemma, där det plötsligt var torsdag morgon. Vi sov nio timmar under gårdagen och sedan ytterligare nio inatt, så nu är vi nog tillbaka på banan tror jag!

Highway 1, Yosemite och San Francisco

Det har blivit en del bil på sistone. Vi tog i princip hela Highway 1 på en dag, från Los Angeles till San Francisco, vilket är någonstans kring 75 mil. Det var heller inga snabba mil. Bara att ta sig ut ur jättestaden Los Angeles tog en bra stund, och sedan kom vi direkt till Malibu. Vackert, men man såg knappt stranden alls för alla husen. Någonstans kring Big Sur förstod jag varför Highway 1 är utnämnt till USA:s vackraste väg flera gånger. I flera timmar var utsikten helt andlöst vacker! Det började med att man verkligen hade havet vid sidan hela tiden, och sedan blev det allt mer dramatisk natur. Klippor som stupade rätt ner i havet, molnhöljda bergstoppar och vägen som slingrade sig på smala klippkanter. Vyn över havet var så stor att man kunde ana jordens krökning i horisonten. Jag har gjort mitt bästa för att fota det hela, men det kan omöjligt återges på bild! Sedan stannade vi till i Carmel för att äta som vi hoppades. Vi hade blivit tipsade av Swansons om att det var ”Hans och Greta” över det hela, och det var det verkligen. Jag fotade ett litet hus där de sålde godis, och det såg nästan ut som om man kunde äta själva byggnaden så sött det var. Vi såg några svenskar här till och med, det har inte varit många på den här resan, men det visade sig omöjligt att äta i Carmel. Eller, well, om man äger en Polo lammullströja respektive en dyr märkesklänning kunde man nog hittat något men vi körde igen. Snobbiga restaranger med varitésångerskor och vita dukar är inte riktigt vår stil. Det blev Denny’s igen när vi väl närmade oss San Francisco istället. Vi checkade in på ett hotell i ett område som påminner om Inglewood, men där man inte låser bildörrarna vid rödljusen. Personalen verkade dock nervösa vid nattluckan när vi dök upp, lugn, det är bara vi! Americas best value Inn är verkligen best value. Jättemysigt rum, rent och snyggt och dessutom väldigt billigt.

Igår gick vi upp och satte oss i bilen för ytterligare ca 60 mils bilkörning, fram och tillbaka till Yosemite National Park. Hur skulle ni uttala det? ”Joosemajti” trodde vi, men ”Josémitti” ska det tydligen vara. Anyway, vägen dit gick genom rena vilda western. Bränt gräs i mängder med enstaka träd (tänk Lilla huset på prärien-miljö), små farms med windmills och hästar och boskap överallt och här och var små byar. Vackert det också! Parken i sig var dock jordens största besvikelse. Inte för att det inte var fint, det var magiskt vackert där! Jag har aldrig sett så höga klippor i hela mitt liv, flera hundra meter måste de har varit utan tvekan. På några ställen kastade sig små vattenfall ut hela vägen ner och det rann en riktigt amerikansk flod (ni vet, sådär som man ser i filmer) genom dalgången som hade vidsträckta solbelysta ängar. Här och var brann det eller hade brunnit, tydligen uppstår spontana skogsbränder hela tiden under sommaren vilket förnyar skogen. Man fick broschyrer och papper vid gränsen till parken där de beskrev hur man ska göra om man stöter på en svartbjörn eller en puma. ”Pick up children so that they appear bigger”, ”If the mountain lion attacks, fight back”. Mot en puma?! Ett desto tråkigare papper var det om risken för bilköer. Jodå, i nationalparken som är flera hundra kvadratkilometer finns det en väg, och ett Villagecenter. Vi hann lagom stå i bilkö i två timmar och titta lite på utsikten innan vi var tvungna att påbörja den ca 5 timmar långa körningen tillbaka igen. Väl investerade 20 $ och en tank med bensin, verkligen… Och vad gjorde att kön blev så illa? Jo, en shuttlebus som skulle ha en egen fil, så alla andra fick dela på en fil som ledde fram till den enda parkeringen. Hur kan man organisera så illa? Ville man ut och gå skulle man först bli av med bilen och sen fick man välja på dagsturer eller flera timmar långa rundor vilket ju inte var att tänka på för vår del, eller att promenera i avgaserna längs med vägen där bilkön ringlade sig. På vägen tillbaka stannade vi dock i ”vilda western” och åt en riktig steak på en riktig landsortsrestaurang som till och med hade en saloon i samma byggnad. Det var väl inte förgäves som vi körde, men det var inte värt det.

Idag har vi varit i San Francisco hela dagen och gett oss ut på sightseeing, först med segway (jag tror vi har hittat vårt fordon!) och sedan med bil. Segwayerna hyrde vi av en man i ”a white van with green signs” (vilket visade sig vara helgröna klistermärken bara). Kändes lite mer seriöst än det låter faktiskt. Det var väldigt smidigt att ta sig fram med segway här, som gjort för det! Även här väckte det uppmärksamhet, och till och med två surfare sa ”That looks fun!”. Ni vet säkert hur backigt här är, det är inte bara en fördom, och dessutom är det en ganska trång stad i stadskärnan som inte är så himla stor. Vi körde och tittade på Golden gate förstås, och fick faktiskt bilder utan moln. Vilka stömmar det verkar vara i inloppet till SF Bay förresten, ingen vågade bada och det stod skyltar överallt om att folk som hade badat och vadat vid stranden hade drunknat. Dessutom är det askallt här. I Yosemite var det ca 25 grader och på vägen dit en bra bit över 30, men i det här köldhålet var det omkring 16 grader och sol idag. Nu ikväll var det någonstans runt 10… brrr. Själva city med skyskraporna såg vi med bil efter segwayturen eftersom vi helst inte ville bli ihjälkörda. Efter det tog vi en tur till San Jose, grannstaden, för att titta på Sharks stadium (hockeylaget) och körde sedan ner till pirerna för att äta. Pier 39 är tydligen ett känt matställe, men det var kö till alla restaurangerna(!) så vi åt istället på en annan fiskrestaurang i närheten. San Francisco är en konstig stad. Väldigt vacker är den med havet hela tiden närvarande, underbara hus (alla är verkligen olika och väldigt färglada) och en väldig mix av människor. Här lär finnas många homosexuella enligt guideboken, och det har vi sett också, men vad guideboken inte upplyste om är att staden vimlar av knarkare. Inte bara uteliggare, vilket här också är många, utan även ”vanliga” människor som går omkring hyfsat höga. Konstigt. Annars finns det också människor som går omkring i kostym, så det är lite svårt att få grepp om staden. Den är verkligen annorlunda från de andra städerna vi har besökt i alla fall, det är svårt att fatta att vi är i samma stat som vi var nere i södra Kalifornien.