25

Jaha, då var man alltså 25. Vuxen på riktigt? Snart, om man får tro Zurka som menade att jag och Christoffer blir vuxna på riktigt för honom när vi väl blir föräldrar. Kan jag köpa.

25-årsdagen i onsdags passerade i stort sett obemärkt. En rätt dålig dag på jobbet toppades med en husvisning i Hjälmshult där vi ganska snart konstaterade att läget på huset var det enda som var riktigt intressant. Sedan köpte vi hem sushi och tittade på film, vilket i och för sig var väldigt mysigt. Synd att filmen var kass bara; ”Tinker, Tailor, Soldier, Spy”. Se den inte. Släkten på både min och Christoffers sida kom ihåg mig men mina kollegor har ännu inte märkt att jag fyllt 25… På vännersidan var det också skralt med gratulationer, det var bara Emelie och Fia som kom ihåg. Lite beskviken kan jag erkänna att jag är, och ingen har ens uppmärksammat sitt misstag ännu. Jag är annars bortskämd med att de flesta brukar komma ihåg min födelsedag och jag brukar ofta få gratulationer från oväntade håll.

Berlin var nice! Både skönt och lite sorgligt att det nog var sista gången vi reste på det viset. Jag fick i alla fall drömmen om en heldag på Tropical Islands med vänner besannad, och vi hade riktigt kul. Det var verkligen solsemester mitt i den ruggigt kalla storstadssemestern med restaurangbesök i bikini, vattenrutchkanor, regnskog, drinkar/milkshake och bubbelbad. Vi ägnade oss annars mycket åt att äta, haha. Jag misstänkte att det skulle växa tryne och knorr på somliga av oss, men nej, vi klarade oss. Schweinhaxe, korvar och schnitzlar, grillad fisk, milkshakes och banana splits, öl i mängder (för somliga av oss) och andra godsaker varenda dag. McDonald’s bara mitt i natten efter Tropical och på vägen hem, annars var det tysk mat och glass som gällde! Vi var förstås runt och visade de andra klassiska turistställen som Brandenburger Tor, Reichtag, 17 juni strasse, segerstatyn, Checkpoint Charlie etc. och vi hittade även ett ställe på Zimmerstrasse med mycket av muren bevarad som vi inte själva sett tidigare. Vi var också på Schloss Charlottenburg och gick en audiotour med pensionärerna. Pampigt ställe, men jag har blivit medsläpad till för många slott och kyrkor som liten för att vara intresserad egentligen. Lite kultur bland all mat och öl skadade oss väl i och för sig inte. På vägen hem blev det förstås en annan typ av kultur: Bordershop. De andra handlade öl, sprit och vin, jag handlade Kinderchoklad (hur var det nu med att vara vuxen…?). Jag fattar inte hur vi fick in allt i bilen, men det gick bra.

Nästa inplanerade resa är husvagnssemester i juni, bara jag och Christoffer då. Vi får se om vi gillar det, i så fall blir vi kanske riktiga, äkta Svenssons framöver och köper inte bara hus utan även husvagn? Och sen får det förstås bli Ullared snart och köpa bebissaker medan jag fortfarande mår bra, som eventuellt kan kompletteras med en sista minuten Ullaredresa om jag mår bra. På tal om det så mår jag bara illa innan frukost nu för tiden, och det var en vecka sedan jag kräktes sist. Woho. Kan det kanske, kanske försvinna helt någon gång? Man kan ju alltid hoppas.

Veckans roligaste

Vi diskuterade av någon anledning gamla telefonnummer på jobbet. Telefonnumret man hade som barn och som ens föräldrar präntade in i huvudet på en så man alltid skulle kunna ringa hem. Malin berättade att hon inte ville sluta med fast telefoni för att hon inte ville skiljas från sitt gamla telefonnummer som följt henne genom livet. Så sa hon det: ”58878″, och sedan var det igång. ”Mitt nummer var 281783″, ”Mitt var 587552, varför kommer man ihåg sånt?” o.s.v. Så kommer Helly, vår nya handläggare, in i fikarummet och lyssnar två sekunder på diskussionen. Så säger hon torrt på sin breda norrländska: ”Mitt första telefonnummer var 19″.

Jag kunde inte sluta skratta… är det bara jag som har så dålig humor?

Hus

”Livet består inte av att vänta ut stormarna. Det handlar om att lära sig dansa i regnet.”

Ett citat jag hittade – och gillade – i min kalender. Fast för all del, här skiner solen på mer än ett sätt. Faktiskt så att man nästan blir bländad. Ska till exempel titta på ett hus i eftermiddag. Inte för att jag tror att vi kommer flytta in i just det huset, men vem vet? Och man måste ju börja någonstans!

Det är lite svårt att blogga just nu, men jag återkommer till bloggvärlden snart.

Dagens utbrott…

Varje gång vi har varit utomlands så konstaterar jag att jag önskar mig trefilig motorväg mellan Helsingborg och Malmö. Ja, inte för att jag kör till Malmö oftare än jag verkligen behöver men fram till Landskrona hade jag verkligen haft nytta av det. Det är alltid helt packat med bilar och lastbilar hela vägen när jag kör (det verkar poppis att jobba 8-17). Men varje gång jag hamnar i fredagsrusningen på väg hem så ångrar jag min önskning. Svenskar kör för jävla dåligt, det skulle inte funka att ha tre filer. Om folk kör ganska illa på landsvägen och i stan är det ingenting mot motorvägen, jag skäms ibland å mina ”med”-trafikanters vägnar. Särskilt illa är det på helgen och på fredag eftermiddag. På morgonen är det sällan problem, även om det är väl så mycket trafik som när jag kör hem. Men hallå, alla de duktiga förarna jag kör till jobbet tillsammans med, vart har de tagit vägen när det är dags att köra hem 9 timmar senare?

Låt mig ta några skräckexempel på hur illa folk kör från dagens färd från Landskrona och hem. I stan: inga problem. När jag kommer till landsvägen: en bil framför som uppenbarligen måste saknat både farthållare och hastighetsmätare eftersom hastigheten varierade med ca 20 km/h och vars förare sedan tyckte att det var en bra idé att köra ute i väggrenen på påfarten. Och nej, jag tror inte att han/hon var full, det vinglades inte. Motorvägen: En bil med en ljushårig tant i medelåldern (ja, kör man så är man tant i medelåldern) som klamrar sig fast vid ratten och stirrar spänt rakt fram ligger i knappt 90 km/h i mittenfilen där det är trefiligt vid Milstolpen. Folk gav upp och körde om på bägge sidor eftersom det var rejält med trafik. Det är skitdumt, men vad gör man när folk inte ens har förstått att det råder högertrafik i det här landet? Jag körde om på vänster sida kan jag tillägga. Om man inte törs köra mer än i 90 km/h på motorvägen bara för att det är mörkt trots att väglaget är helt perfekt kanske man ska ta och lämna bilen hemma. Och gör man inte det så ligger man till höger och trycker bakom en lastbil om man tvunget ska köra motorväg!!! Gäller även alla gubbar i keps och silverhåriga damer i nya småbilar. När jag närmar mig Helsingborg ligger en idiot så nära bakom i ca 110 km/h att det är nätt och jämt att jag ser lyktorna. Varför? Jag låg snyggt till höger och väntade mig att han/hon skulle köra om, men nej. Ett par kilometer senare så svänger bilen av. Okej, tresekundersregeln någon? Fattar inte folk vad som kan hända om man ligger så nära i de hastigheterna, begriper de verkligen inte det? Jag har inte lust att bli exemplet som lär idioten vad som kan hända.

Medelålders kvinnor, silverhåriga tanter och gubbar i keps vill jag ibland hoppa ut ur bilen ruska om och banka in lite vett i. Sorry, men det är oftast någondera när någon kör fruktansvärt sakta eller fegt på andra sätt och ligger i vägen för alla andra. Det är inte bara fördomar, det är statistik, eftersom jag brukar titta efter vem som kör så illa när jag till sist kommer om. De sitter också gärna med näsan eller hakan hängande på ratten. Har ingen lärt dem vad som händer om airbagen utlöses när man sitter så? Jag säger faktiskt; hellre en idiot som kör om vid fel tillfälle eller ligger för nära för att han (ja, oftast han) har brått och som man snabbt är av med! Dessa andra livrädda och livsfarliga förare får andra trafikanter, ibland flera på samma gång, att göra dumheter i ren desperation eftersom man inte blir av med dem. Dessutom kryper det i skinnet på mig bara jag tänker på deras livrädda uppsyn. Förlåt, men det är sant.

Så, alla dåliga och bra förare, nu vet ni vad jag tycker.  Jag kör inte perfekt, det har jag inte sagt, men jag har som huvudregel att försöka vara så lite i vägen för andra som jag kan och då kan det aldrig bli riktigt illa! Tänk om folk kunde ta verklig hänsyn till varandra, som att släppa ut någon som fastnat bakom en lastbil på motorvägen till exempel, vad trevlig trafiken skulle bli! Jag gör det, trots att det ofta blir jobbigt för mig själv. Någonstans måste man ju börja.

Vad hände med ”the independent woman”?

Aha, då sitter man här alldeles ensam. Vad är det första gräsänkan gör? Bloggar förstås! Christoffer är på kurs i Stockholm i 5(!) dagar. Fyra nätter alldeles ensam… fy vad tomt. Fast jag har ju min Cisco. Han lånar mer än gärna husses säng när sovrumsdörren för en gångs skull inte är stängd.

Vad hände med the independent woman som inte behöver någon man vid sin sida? Screw her, hon vet inte vad det vill säga att älska att vara med någon så mycket att det var fyra, nästan fem år sedan hon var ifrån sin älskade i fyra nätter eller mer… utan att sakna friheten det innebär för fem öre. Sure, jag kan titta på vad jag vill på TV hur länge jag vill, blogga halva natten, strunta i att laga middag, men det där tröttnar jag på redan innan läggdags. Sedan vi blev tillsammans 2006 har vi varit ifrån varandra sex nätter på rad som mest. Jisses, inte konstigt man blir beroende!

Dagens i-landsproblem

Om bara tre dagar är det julafton. Eftersom jag växt ifrån julen (eller okej, kanske inte helt då men delvis) så ser jag mer fram emot dagen efter. Vi tänker resa, men frågan är bara vart. Inget Sälen blir det i alla fall, där är för lite snö och för få pister öppna. Alperna är för dyrt. Vart ska vi? Ja… vi får väl se. Restresa till Teneriffa/Egypten/Gran Canaria? Eller mera Tyskland? Eller Norrland? Det är verkligen dagens i-landsproblem. Hemma ska vi inte vara i alla fall!

I am 24, going on 18…?

Att vara 24 suger faktiskt rätt mycket. Eller i alla fall att vara 24 som jag är det. Minns ni hur det var att vara 17? I do. Långa kalla kvällar vandrande i grupp på stan utan mål. Man kunde ju inte gå på 16-årsdisco precis, men man kom inte in någonstans om man såg ut som jag gjorde (alltså typ som 15). Det man mest hoppades på var att träffa den där snygga killen eller att hitta någon som inte hade lika tråkigt som en själv och hänga med på fest hos någon, känd eller okänd spelade mindre roll. Det ledde ofta till knepiga men roliga upplevelser och det var det man ville ha. Upplevelser! Att vara hemma en helgkväll var lika med många långtråkiga, halvt ångestfyllda timmar framför datorn då man hoppades att ”någon kul” skulle dyka upp på msn och föreslå att man skulle göra något. Man ville göra.

Nu är jag faktiskt inte 17, så jag går inte omkring planlöst på stan och letar meningslösa fester att crasha. (Det är ju tur det…) Jag samlar inte på telefonnummer till halvgalet folk som jag egentligen inte känner, jag la ner msn för länge sedan och jag ”hänger” inte. Men jag är i samma mellanläge i livet. Precis allting är inte längre spännande, så upplevelserna jag söker måste vara lite mer än första bästa fest för att vara kul. Men återigen står jag med ena foten här och andra där. Då var det mellan tonåring och ungdom/ung vuxen, nu mellan ungdom och verkligen vuxen. Antar jag. Å ena sidan tycker jag fortfarande att det är kul att vara full emellanåt, det är bara att erkänna, å andra sidan sparar vi pengar till hus. Inte för att det behöver vara motsägelser, men det blir det. Ena timmen seriös biståndshandläggare, andra timmen tonåring på fest. Det är väl också det att jag och Christoffer är mitt emellan våra vänner. Det är antingen hus och barn och middagar eller ut och festa och ragga varje helgkväll. Inget av det är vi just nu. I och för sig är det lyx att kunna växla mellan ytterligheterna, men man blir lite lätt schitzofren av det emellanåt. Som tur är, är jag och Christoffer på samma nivå.

Det enda som aldrig tråkar ut mig vad det gäller ”att göra” är att resa. Det är det roligaste som finns. Man behöver inte jaga upplevelser (även om vi gör precis det när vi är ute och reser) utan upplevelserna kommer ofta till en om man bara är öppen för dem. Man träffar alltid någon ”inföding” som bjuder på ett mer eller mindre knäppt men alltid nytt sätt att se på tillvaron. Som mannen i cowboyhatt på macken i öknen i USA eller den mindre metalt stabile irländaren på Gran Canaria som var övertygad om att Bono (U2) var involverad i mer än en ordentligt skum affär. Hörs det att jag behöver nya upplevelser? Jag kan inte sluta skriva om detta resande, det är rena drogen…

Jubileum

1 år med världens bästa pojkvän
3 och ett halvt år med världens bästa sambo
Ett halvt år med världens bästa man

Vad blir det? Jo, 5 år med världens bästa Christoffer!

Jag är en dålig bloggare…

…jag vet. Jag vet att man bör uppdatera varje dag, jag är glad om jag uppdaterar varje vecka. Jag vet att jag borde lägga upp en bild till varje inlägg, jag är glad om vart femte inlägg innehåller en bild. Men som alltid när jag bloggar dåligt (sämre än vanligt) finns det tre huvudskäl: Jag hinner inte, jag är för trött när jag väl hinner och jag har inget att skriva om eftersom det jag tänker mest på inte passar i en blogg av olika skäl. Suck.

Det är mycket med jobb nu. Ska jag vara kvar där jag är överhuvud taget? Vill jag/får jag? Hur ska jag hitta ett annat jobb om jag inte får vara kvar? Socionomjobb växer inte på träd direkt. Dessutom pågår det mycket på jobbet just nu, och som hela detta året har jag asmycket att göra och är ständigt stressad över alla saker jag inte hinner med där. ”Var rädd om dig, du är ung, du ska hålla länge” sa en kollega till mig härom dagen. Inte direkt en kommentar tagen ur luften, men det är lättare sagt än gjort, det. Jag jobbar med människor… människor som är beroende av mitt beslut för att få hjälp i sin vardag. (Det här är ett lysande exempel på en sak som man inte ska blogga om, men å andra sidan är det knappast en hemlighet för någon på jobbet.) Finns det något som dödar inspiration så mycket som stress? Tror knappt det. Så alltså, mitt torftiga bloggande lär nog tyvärr fortsätta. Fast vem vet, en dag nu snart kanske jag kommer på något som jag bara måste blogga om och då brukar det bli bra (om man ser till antalet läsare i alla fall).

MEN

Jag kan inte bara lämna er med denna negativa känsla… Jag kom just på en sak.  Jag är reseaddict, som ni säkert vet. Jag älskar känslan av att bara lägga ögonen på en plats jag aldrig sett förrut, det räcker en lång väg. Halva nöjet med att resa är att stanna på en mack och tanka och därmed se en liten, liten del av vardagen på den plats man besöker. Som när vi stannade på en mack i Tyskland på väg hem från Berlin och jag plötsligt hör gapskratt inifrån herrtoan. Klas och Christoffer hade upptäckt att man kunde köpa en ”travelpussy” i en automat. Ja, det är tydligen precis vad ni tror att det är. Konstigt nog fanns det ingen sådan automat på tjejtoan… Eller när vi var och handlade på en lokal supermarket i San Diego och träffade en amerikan som spontant började prata och berättade att han varit i Helsingborg, eller mannen på macken som höll på att svimma när vi berättade om europeiska bensinpriser, eller norrmännen vi satt och pratade med i flera timmar på vägen tillbaka till Köpenhamn. Det är det som är grejen! Min förhoppning var att vi skulle kunna åka till Alperna i mellandagarna, äta gulaschsoppa i backen och joddal bland bergen… eller ja, typ. Okej, jag fattade att det skulle bli dyrt och en hel del är vi helt klart beredda att lägga, men bara boende skulle kosta, well, en hel del. Hade man åkt sex personer eller åtminstone fyra hade det varit lösbart, men vi känner nog inte så många som skulle kunna och vilja. Så det blir kanske Sälen igen, eller varför inte Åre? Någonstans ska vi åka i allafall, och helst nerför en nypistad backe i strålande solsken…

Förra året. Så mysigt var det, hela resan! Verkligen het utstyrsel med de glasögonen förresten… men praktiskt!

Höstmörker

Usch, jag blir deprimerad av att inte få åka från jobbet förrän det är mörkt! Å andra sidan, det var underbart med en timmes ”sovmorgon” imorse, och det var ljust när jag körde. Precis som jag är trött en hel vecka på våren är jag pigg en hel vecka på hösten, trots mörker! Jag är fan ingen morgonmänniska, den saken är helt säker. I helgen har jag typ sovit, och nästan bara sovit. Tror ni mig inte? Jag gick och la mig 23.00 i fredags och när vaknade jag? 15.00 i lördags. Jo, jag lovar. Det blev lite väl mycket sömn, även för en sömn-narkoman som jag. Men med en sovmorgon idag också så har jag jobbat som en liten gnagare. Skrivit 7 ärenden och gått på ett hembesök idag! Normalt är kanske två hembesök/vårdplaneringar och två skrivna ärenden. Jag tror faktiskt att 7 skrivna ärenden är nytt personbästa. 

Det finns andra fördelar med höstmörkret. Det blir ”tillåtet” att tända ljus och en läslampa, vira in sig i en filt, trycka i sig godis och läsa en bra bok eller se en bra film. Man måste inte vara så himla aktiv hela tiden. Som den nordbo man är vet man att det gäller att ta tillvara solstrålarna på sommaren och inte sitta inne och kolla på film, även om det kanske är det man har lust med. Jag kommer på mig själv med att längta lite, lite efter julen nu också. Jag vet dock att när den väl närmar sig vill jag bara baka pepparkakor hemma och sedan rymma långt från allt julstök, gärna till Gran Canaria eller annan varm plats som vi gjorde julen -09. Inga julklappar, ingen stress, inget snökaos. Bara lata dagar på stranden. Men i alla fall… jul är ändå jul.