Det här inlägget kommer att bli mycket, mycket långt, jag vill bara förvarna er om det. Det kommer innehålla detaljer som för er tycks meningslösa, men som jag vill minnas. Läs de delar ni vill. 14 maj 2011 gick så fort, och ändå innehöll dagen så oändligt mycket! Jag skulle vilja minnas varenda sekund utav den för alltid, men tyvärr så kände jag redan samma kväll att mycket detaljer gått mig helt förbi. Inte så att jag glömt dem, men jag som annars snappar upp nästan allt befann mig liksom i en lyckodimma och missade mycket. Antagligen kommer jag också ihåg vissa saker från festen i fel ordning, men det gör ingenting. Men känslan av att vara brud, Christoffers brud, kommer jag bära med mig resten av livet! Vissa saker är också kristallklara; saker folk sa, blickar, kramar… Det här är Annas och Christoffers bröllop - sett med brudens ögon.
Förberedelser
Dagen började tidigt, eller rättare sagt; eftersom vi efter en lång dag stannat uppe till halv 1 på natten för att försöka få bröllopsvalsen att sitta och musiken till den att fungera så kändes det som man knappt hade hunnit sluta ögonen när klockan ringde vid 8. Jag misstänker att Christoffer inte kände riktigt likadant. Vi skulle äta frukost först, men som nästan alltid annars också så rationaliserade jag bort den. Så medan Christoffer satt i godan ro och åt frukost och läste tidningen stod jag redan i duschen och fortsatte sedan med sminkningen. Jag brukar inte lägga timmar framför spegeln på morgonen, men en viktigare makeup har jag aldrig lagt så den fick ta sin tid. Under tiden jag stod där sa jag: ”Fattar du att vi ska gifta oss idag? Idag!” Christoffer svarade: ”Det var abstrakt att det var ”imorgon’, men idag…!” Det förklarar rätt bra känslan där på morgonen.
Alla saker vi skulle ha med låg i en röra på golvet i hallen och Christoffer packade ihop dem medan jag noggrant valde ut joggingbyxor och en tröja med stor halsringning. Ringde mamma och bad henne vara redo att hjälpa till med påklädning från 12.00. Vi var i god tid till frisören på Hår & Skönhet. Jo, faktiskt. Vi hann sitta en liten, liten stund i bilen utanför och reflektera över vad vi skulle göra den här dagen. Vi kom inte fram till ett dugg vettigt, jag började nämligen bli nervös på allvar då. En snabb puss och kram, och så skildes vi åt för en stund. Det var skönt att sitta ner och inte kunna göra någonting åt vad som hände, nu var det upp till frisören! Folk i salongen tittade lite extra nyfiket när de förstod att det var en brudfrisyr som gjordes. Frisören kände Ingegärd som skulle servera och skulle även springa Springtime lite senare, så vi hade lite att prata om. Detta helvetes-event förresten, tala om att vi hade extrajobb på grund av det, för att inte tala om huvudbry…
Under tiden checkade Christoffer in på Best Western Hotell Helsingborg med våra väskor och kläder och begav sig sedan iväg till Bellis i Ängelholm för att hämta blommorna. Han hade en trevlig stund i bilen för sig själv och laddade med musik. Jag hade fått en utbrott om jag varit tvungen att lyssna på den musiken vid den tidpunkten, men det verkade göra honom glad. Sedan parkerade han bilen i hotellets garage där det inte var alltför gott om plats och begav sig till hotellet för att byta om. När jag var klar hos frisören ringde jag honom x antal gånger medan jag gick mot hotellet men det var upptaget hela tiden. Efter att jag hittat upp till rummet med hjälp av hotellreceptionisten morrade jag lite åt honom att han skulle hålla linjen öppen så att jag kunde ringa när som helst en sådan här dag och han tittade oförstående på mig. Jag bättrade på sminket, tog på smycken och sedan kom mamma och Fia och hjälpte till att klä på mig min underbara klänning. ”Vad fin jag är!” var min kommentar när jag äntligen såg slutresultatet av det jag planerat så noga i hotellrummets spegel. Tur var väl det, att jag kände så! Min blivande make var himla fin han med, så stilig i sin frockcoat och med väst och corsage och allt! Han gick ner före för att hämta bilen medan jag tog på mig. Nu var det bråttom. Fia och mamma fick eskortera mig från hotellet längs med Stortorget och ända ner till Järnvägsgatan där Christoffer var tvungen att vänta, på grund av detta Springtime såklart. Folk på trottoaren log och flyttade på sig, lyckönskade, talade om att jag var vacker eller helt enkelt stirrade. Det hängde regn i luften men inte en droppe föll och jag och Christoffer kunde torra bege oss till Pålsjö slotts parkering för att möta vår fantastiska fotograf, Anna.
Fotograferingen
Fotograferingen blev en kylig historia rent vädermässigt och stundtals frös jag så att jag skakade med mina bara axlar, men det var äkta känslor Anna fångade med sina kameror! Jag är så spänd på att få se bilderna! När vi fotograferades i allén som leder mellan slottet och kanten på landborgen passerade ganska många olika människor med sina hundar, ute på en vanlig lördagspromenad antar jag. Alla sa något fint till oss. När vi fotades framför slottet tittade solen fram en liten, liten stund och sken på oss och ett annat brudpar längre bort som också fotades. Deras fotografering såg dock en aning mer ostrukturerad ut, kameran skickades runt bland vännerna. När vi kände oss klara med fotograferingen och var på väg tillbaka mot bilarna över gräsmattan kom det en liten pojke gående som höll sin pappa i handen. Han tittade storögd på oss och pappan sa: ”Titta, där kommer en prinsessa!” Christoffer bara log och svarade: ”Det tycker jag också att hon är!” Ni förstår varför jag gifte mig med honom, gör ni inte?
Timmen innan
På väg tillbaka till stan i ganska god tid tack vare en omtänksam Anna som också beordrade mig att äta något för att inte svimma vid vigseln, upptäckte vi att folk började samlas inför Springtime och stan var full med folk. Vi parkerade bilen i garaget igen och begav oss mot hotellet. På vägen passerade vi Juvel & Design där vi köpt våra ringar och Suzanna som gjort dem stack ut huvudet och önskade oss lycka till. Fia, tärnan, stod redan vid kyrkan och såg något nervös ut med alla vigselprogrammen i handen där hon väntade på Zurka, marskalken. Vi lämnade henne åt sitt öde och smet upp på vårt rum och fixade det sista inför vigseln och packade ner det vi skulle ha med till kyrka och lokal i väskor och fickor. Ringarna till exempel… Sedan åt vi räkmackorna vi hade köpt dagen före med teskedar som vi hittade på rummet. Brödet var bara att glömma, Christoffer fick mata mig med räkor och majonäs i ett tappert försök att rädda min klänning från det som istället fanns över hela skrivbordet och själv försöka få i sig vad han kunde, helst utan att spilla på sig själv heller. Oerhört romantiskt, verkligen. Mata varann med räkor är klart sämre än chokladdoppade jordgubbar och champagne kan jag tipsa om. Det kändes overkligt att titta ut över alla som minglade i joggingkläder på Stortorget medan man själv var uppklädd till tänderna. Konstigt att det för dem var vilken lördag som helst.
Kyrkan
Klockan på Rådhuset tickade iväg och snart var det bara 10 minuter kvar till vigseln. Det kändes mer overkligt för varje minut, och ändå var det ytterst påtagligt att tiden gick. Snart… Det tog bara 5 minuter att gå, så vi var tidiga till kyrkan. Redan på långt håll såg jag Liselotte, Izabella och Katarina från jobbet. Åh, hjälp, det här var allvar nu! Skulle vi gå fram där, där alla släktingar och vänner stod och väntade på att få gå in? Kändes egentligen fel, men inte en präst i sikte, så vad hade vi för val? Det kändes ytterst förvirrande att stå där ute och överallt fanns människor vi kände igen, men inte hade tid att prata med. Åsa, Eva, Susann och Pia av mammas vänner till exempel. Jag bara log, men allt var ett enda virrvarr för mig. Ett lyckligt sådant, men nervositeten var påtaglig. Jag minns att det blåste och var ganska kallt, att organisten dök upp från ingenstans och ville skaka hand, att Pia hade liljekonvaljer i handen, att mormor hade guldglitter i håret… sådana småsaker som flimrade förbi. Så plötsligt står Inger där, min gamla lågstadielärare! Senast jag såg henne var innan studentbalen och innan dess vet jag inte ens när det var. Hon vet när det är dags att dyka upp hon! Misstänker ju förstås att mamma skvallrat.
Alla gick in i kyrkan och Fia kommer fram. ”Vart ska jag stå?” ”Jag vet inte” svarar jag. Med viss panik i rösten säger hon ”Om inte du vet, hur ska jag då veta?!” Hon försvinner och jag och Christoffer blir stående utanför kyrkan, ganska villrådiga. Och nu då? Fortfarande ingen präst. ”Kom, vi går in och ställer oss innanför porten” säger jag. Amanda och Micke rusar förbi oss in i kyrkan, lite sena, utan att ens se oss där vi står en halv meter från dem. Vi fnissar lite. Då kommer både prästen och vaktmästaren och frågar efter brudparet och så är Fia och Zurka där också helt plötsligt. Vaktmästaren tittar på våra spända ansikten och ler ”Jag har en plunta i fickan, nån som vill ha en klunk innan vi går in?” Jag var inte ens förmögen att svara vid det laget men Christoffer svarar gravallvarligt ”Nej, tack”. Vaktmästaren skrattar gott och säger ”Jag har ingen plunta ändå” Prästen ursäktar det hela med att de har jobbat ihop i många år och att det då blir lite så då. Ha-ha. Vi bestämmer i all hast att prästen ska gå in och stå framme vid altaret när innerportarna öppnas medan Fia och Zurka ska gå in efter oss. Zurka har fått ringarna i handen och kramar dem hårt. Prästen föreslår en bön och vi sänker huvudet och han säger något. Jag minns inte ett enda ord, men jag minns tystnaden efteråt. Ska man säga amen där på slutet? Ingen gjorde det i alla fall. Så går vaktmästaren och prästen, Fia rättar till mitt släp, kyrkklockorna börjar ringa, en sekund senare, så känns det, börjar organisten spela Wagners Bröllopsmarsch och vaktmästaren öppnar portarna. Jag hinner inte ens ta ett djupt andetag. De första metrarna har jag glömt allt om att gå långsamt, vara rak i ryggen, allt det där som jag en kvart tidigare påminde Christoffer om. Jag vill helst lyfta upp klänningen och springa fram till altaret. Eller egentligen inte ens det egentligen, jag vet inte vad jag vill, jag är i chock snarare. Christoffer nästan drar mig baklänges, bestämt. ”Lugna dig, inte så fort!” säger han med blicken och ler lite. ”Inte svimma, inte gråta. Inte svimma, inte gråta, inte än!” försöker jag intala mig. Jag förstår inte varför jag plötsligt var så nervös, jag var ju ganska lugn innan det började. Antagligen för att jag inte ens fick chansen att samla mig innan portarna öppnades. I alla fall så tror jag att Christoffer hade märken av mina fina naglar i handen när vi väl kom fram till altaret. Jag kunde inte titta på någon när vi gick in och jag minns inte ens hur vi kom fram till altaret. Jag minns dock att de hade placerat ett högt j-vla stearinljus i mitten och att jag inte hade en aning om hur vi skulle komma runt det. På något sätt gjorde vi ändå det och sedan sjöng vi psalm 411 Gud har omsorg om sitt släkte, som vi valt för den fina melodin. Sedan sa prästen något klokt, men jag har inte en aning om vad. Jag minns bara att han sa att det gud fört samman kan inte människan skilja åt. Jag tänkte på Sjunkamossa och blev nästan religiös på riktigt för en stund. Präst-”praktikanten” läste det klassiska bibelcitatet om kärleken (från Korinterbrevet, är det inte?) och mitt i allt tänkte jag på Johan Granlund som satt där bak någonstans och som hade läst detta för sin syster i kyrkan. Konstig association, minns jag att jag tänkte. Sedan var det plötsligt dags att ge min bukett till Fia och återigen gick allt svindlande fort. Prästen frågade om Christoffer ville ta… Ja! Och om jag ville ta… Ja, ja, det ville jag förstås! Sedan sa vi våra löften, och konstigt nog var inte det särskilt nervöst. Kanske för att jag sa det till Christoffer och menade det och hela världen försvann. Zurka gav ringarna (som citat ”…säkert var helt hala av svett”) till prästen och han välsignade dem. Inte för jag minns det, men så brukar det ju gå till. Plötsligt hade jag två ringar på mitt finger och jag skulle försöka sätta på Christoffer hans. Det var inte lätt. Hans hand skakade, precis som min säkert också gjorde. Jag minns att jag tog vigselringen först, tvärtom vad vi bestämt, eftersom han gjort så på mig. Vad spelade väl det för roll? Sen minns jag prästens ord exakt: ”Christoffer, jag vet inte om du har gjort det tidigare, men you may kiss the bride!” Jag tror att det skrattades lite i församlingen.
Sedan var det kört. Mari, kusinen, började spela I don’t wanna miss a thing och redan vid de första tonerna började tårarna bränna i ögonen. När hon kom till höjningen innan refrängen och textraden ”every moment spent with you, is a moment i treasure” fick jag anstränga mig för att inte snyfta högt och jag minns att jag lutade mig mot Christoffer, inte alls så särskilt stiligt. Men innerligt i alla fall. Jag såg att mamma och Klas såg lite tårögda ut i första raden. Jag har i efterhand hört att fler ögon var lite fuktiga där. Det var så fint! När Mari avslutade såg hon på oss och log och lyfte handen i en gest som betydde att hon sjungit för oss. När vi vände oss tillbaka mot altaret mötte jag Zurkas blick och han log mot mig, glad för vår skull kunde man se. Sedan skulle vi be och därefter falla på knä och bli välsignade. Inte lätt att hålla huvudet nerböjt när man just gråtit, prova får ni se vad jag menar. Därefter fick jag tillbaka buketten och vi sjöng vi psalm 200 I denna ljuva sommartid och sedan fick vi vigselbeviset och en psalmbok ”att användas”. Visst, visst. Så började vår vackra, vackra utmarsch Largo ur Xerxes (Händel) som jag inte heller hörde någonting av och vi stod en stund stilla på upphöjningen framför altaret som vi hade blivit tillsagda. När skulle vi börja gå då? Vi valde ett tillfälle då musiken förändrades och sedan gick vi ner för gången igen, också denna gång utan att elda upp min klänning på stearinljuset. På detta hållet kunde jag njuta lite, lite av att gå i kyrkgången och till och med le mot några på slutet! Precis så rörigt och fullmatat som det här stycket är, kändes vigseln.
Efter vigseln
Vi hade tänkt oss, och sagt till prästen innan, att vi skulle gå ut, gå runt kyrkan och sedan gå in och ut igen när folk hade kommit ut. Prästen kom ut precis bakom oss efter vigseln, ställde sig på trappan och önskade oss lycka till. Vi tittade lite förvirrat på honom och ställde oss sedan snällt bredvid och det togs några bilder, av bland annat Anna och hennes assistent. Sedan var stockningen i dörren ett faktum när alla ville samlas runt oss. Vi gick ner och ställde oss nedanför trappan med resultatet att lite fler lyckades klämma sig ut. Det var inte riktigt så vi hade tänkt oss det hela, men äh, allt kan ju inte bli perfekt! Ris, eller förlåt, fågelfrön kastades lite pö om pö, men det fastnade en hel del överallt precis som det ska. Faktum är att jag hittade fågelfrö i hotellsängen morgonen efter även efter en hel natts dansande! En del såpbubblor blåstes också. Sedan stod folk och tittade sig lite förvirrat omkring. Jag sökte ögonkontakt med den andra Anna, som var gäst, för att om möjligt få lite hjälp att organisera folk till ett gruppfoto. Eftersom det var en aning stel stämning lyssnade folk snällt, men Christoffer fick rycka in och beordra folk upp på kyrktrappan. Några lyckades smita undan, men jag tror att de flesta kom med på bilden! Även ”smålänningarna” som till en början försökte gömma sig bakom folkmassan! Anna, fotografen, fick en spontan kram av mig innan vi satte oss i den fina bilen vi hade hyrt. Inte fel att glida iväg en nedcabbad jagga och vinka hejdå till publiken för en liten stund. Regnet hängde fortfarande i luften, men än hade inte en droppe fallit. Vi kom ut på Järnvägsgatan utan problem och kunde glida vidare norrut. Jag trodde nästan att vi skulle väcka lite uppmärksamhet i stan, men tydligen inte. Folk hade fullt upp med att titta på Springtime. Det var jätteskönt att få en stund för oss själva för att om möjligt samla tankarna lite. När vi kom till Mariapark bestämde vi oss för att det var lite kyligt med nedcabbat på landsvägen och stannade till för att cabba upp. Medan taket gled upp över oss började stora droppar falla. Det är sådant man kallar tajming! Sedan körde vi en runda i Pålsjö (förstås) och på vägen genom skogen sa jag spontant ”Jag vill nästan inte till festen, jag vill bara vara med dig!” Det var nästan den bästa stunden på dagen. Vigseln som skapat sådan nervositet var över, vi var gifta, och nu väntade en fantastisk fest där alla våra nära och kära kommit för att fira oss. Vilken fantastisk känsla! Ändå var jag så tagen av stunden att jag bara ville reflektera lite innan jag kunde träffa folk igen. Vi körde tillbaka till stan och ut till Parapeten där en annan bröllopsfest helt tydligt skulle gå av stapeln snart. Under tiden hade en riktigt regnskur dragit förbi. En del gäster anlände till den andra festen medan vi satt på parkeringen och läste vigselbeviset och jag satt med huvudet upp och ner och försökte bli av med lite fågelfrön. Inte heller här väckte vi någon större uppmärksamhet, skönt. Vi körde bort till Hästmöllegränd och en av funktionärerna som vaktade övergången över vägen där några trötta eftersläntrare i Springtime kom flåsande lyfte på plastbandet och släppte förbi oss. ”Det är bara för att det är ni” sa hon. Vi log vackert och rullade förbi och på väg att korsa Kullagatan så möter vi några vi känner igen som kommer gående – Christoffers chef och hans blivande fru. De grattade oss och sa att vi var fina. Sedan lämnade vi bilen på framsidan av Jacob Hansens hus till mannen som hyrt ut den och shitchattade lite med honom.
Champagne och grattis
När vi kom in på gården höll huvudrätten som bäst på att grillas. Mm! ”Nu kommer brudparet” sa någon och plötsligt ville alla komma och kramas och gratta och säga att vi var fina. Vi betalade ju Anna för att fota detta kramkalas, men hon kunde ju inte hjälpa att folk inte ville kramas utanför kyrkan. Det finns nog en hel del amatörfoton av det ändå, som jag hoppas att jag får ta del av så småningom! Serveringspersonalen kom med champagne till oss men fick vänta tills vi kramats klart innan de ens kunde komma fram och ge oss den. Lagom tills vi fick champagnen började det regna igen och vi begav oss in i lokalen. Folk sprang omkring och letade efter sina platser tills Simon, vår fantastiska toastmaster, upplyste om att det fanns en översiktstavla i entrén och sedan folk tittat där fann de snabbt sina platser. Våra platser var redan upptagna – av två nallar. En ljus och en mörk, i brudkläder och allt. Helena, svärmor, hade fått nys om att jag är svag för gosedjur och gjort två nallar på Build a bear. Hon såg nog mina svartsjuka blickar när Isac fick en nalle därifrån när vi var på julmarknaden på Tivoli i Köpenhamn i vintras… Morfar kom fram och lämnade ett paket till oss direkt också, en tavla av ett brudpar och dagens datum i korsstygn som mormor sytt… utgår jag ifrån, men jag kanske inte ska vara så sexistisk? Det var kanske morfar? Efter det presenterade sig Simon som den som skulle störa folk mitt i maten, visade sin fina flöjt som han skulle använda för att påkalla uppmärksamhet, och bad folk att sitta ner. Han instruerade också om att ifall jag eller Christoffer lämnade bordet skulle lediga personer av motsatta könet komma fram och pussa den som blev kvar på kinden. Jag fick pussar av både lediga och inte så lediga killar, och det fick Christoffer också. Faktiskt lika många av killar som tjejer… Det blev också en hel del klingade i glasen eftersom det tydligen betydde att vi skulle pussas. Anna och Annika samt Fia, Zurka och Simon hade antagligen repor i sina glas sedan. De lugnade ner sig när jag tillsist gav Christoffer en riktig kyss. Då blev det kanske lite för mycket på allvar för dem?
Förrätt och pappornas tal
Förrätten var redan framdukad på tallrikarna (laxrulle på toast med pepparrotskräm, på restaurangspråk) och såg väl kanske inte riktigt ut som jag hade tänkt, men smakade väldigt bra. Vi vinkade till oss vår toastmaster och berättade att vi inte tänkte dansa någon bröllopsvals. Vi är båda av åsikten att om man ska göra något ska man göra det ordentligt, och det hade det inte blivit, så alltså avstod vi. En bit in på förrätten frågade Simon om pappa var redo för sitt tal, och han såg ut som om han skulle sätta laxen i halsen. Snart, inte riktigt än! Åh, alla fem (sex) talen var så himla fina! Jag skulle vilja minnas vartenda ord av dem! Tyvärr finns endast Zurkas tal på film, men det är i alla fall något. Delar av talen som våra föräldrar höll kommer jag ändå aldrig glömma så länge jag lever, så de finns ändå bevarade. Flera gånger fick jag svälja lite extra. Så var det dags för pappa att börja. Jag har aldrig sett honom så nervös tror jag! Han berättade lite om när jag var liten, att det inte var länge sedan jag sprang runt i trädgården och slängde med huvudet och trodde att jag var en häst. Haha, jo, det var längesen! Han berättade om när jag var ännu mindre och han hämtade mig på dagis. Att han ropade på mig och att jag alltid kom springade, och att han höll ut armen… Sedan kunde han inte säga mer, men jag har förstått att flera undrat vad som hände sen. Jag hade nästan glömt detta, jag var ändå liten nog för att han skulle orka göra det, men han fångade alltid upp mig med ena armen och snurrade runt mig innan han tog upp mig i famnen. Han frågade om jag mindes. Ja, det gör jag! Äntligen slapp jag dagis, det var dags att åka hem med pappa! Han berättade att jag spontant sagt för någon vecka sedan om Christoffer att ”han är så snäll, helt enkelt”, med betoning på så, när pappa berättat att han tyckte att det var fantastiskt att Christoffer hjälpt honom så mycket med nya garageuppfarten. Han sa också att ”nu får Christoffer ta över” och att ”nu ser vi fram emot guldbröllop”. Jag trodde han skulle säga barnbarn… Men jag antar att det var hans sätt att säga att han tror på oss! Han sa sen att han inte tyckte att talet blev något vidare. Jodå, pappa, det var hur fint som helst, och det gjorde mig verkligen glad! Med de tankarna och känslorna bakom kan man säga vad som helst nästan! När förrätten dukats av var det dags för Klas tal. Han berättade hur stolt han är över Christoffer och sedan sa han ”Jag säger inte det här så ofta så jag passar på att säga det nu; Christoffer, jag älskar dig!” Jag trodde mitt hjärta skulle brista. Något finare kan man inte säga, och inte heller på ett finare sätt. Jag undrar hur Christoffer kände i den sekunden. Klas sa att det var en logisk fortsättning på vårt förhållande att vi gifter oss. Till mig sa han att jag kom in i hans och Christoffers liv när de inrättat en bekväm tillvaro som man inte så lätt ändrar på, men att jag ”fann mig tillrätta bland skivstänger, gitarrer och köttbitar”. Ja, verkligen! Och jag hade himla kul på kuppen! Han kom också ihåg vad jag sa till honom på Gran Canaria för över ett år sedan; ”Jag känner mig granskad”. ”Ja, men det är du ju!” sa han både då och nu i talet. ”Och du har kommit igenom granskningen”. Jag trodde nog aldrig jag skulle få höra de orden uttalas, men jag har behövt höra dem länge, även om jag kanske känt det någonstans på sistone. Jag lider vanligtvis inte av dålig självkänsla, men ja… Han sa också att han ser oss som en enhet och att han tycker mycket om oss båda. Han avslutade med att vi haft mycket kul ihop och att han ser fram emot mera.
Huvudrätt och fler tal
Sedan var det dags att hugga in på huvudrätten – helgrillad gris med tillbehör. Stackaren från Bäckafarm som skulle grilla hade hamnat mitt i regnet, som vi ju gick in för att slippa. Strax efter att vi gått in kom det en riktig hagelskur och han sa ynkligt ”Vad är det här för väder ni har ordnat?” när han kom in och la upp det sista, ganska ordentligt blöt. Folk verkade uppskatta maten i alla fall! Flera gick förbi vårt bord och visade upp sin tallrik, och det var stora lass. Här och där fick vi avbryta oss i ätandet för mamma hade utan vår vetskap fixat så det skulle sjungas snapsvisor som inte var några snapsvisor utan snarare bröllopsvisor. En av dem hade hon skrivit texten till helt själv, så den tyckte Granlund att vi kunde ta en gång till, ”nu när alla lärt sig den”. Så skulle mamma hålla tal. Flera personer berättade senare under kvällen att de blivit väldigt rörda av hennes tal också, och visst var det fint! Hon sa att hon använt två ord mer än några andra under min uppväxt; ”Skynda dig!” Det är nog tyvärr sant. Om Christoffer sa hon att hon från början sagt att hon inte skulle vilja möta honom i en mörk gränd, men att han är världens snällaste. Och det är han ju. Hon pratade också om tiden då vi bodde växelvis hos henne och Klas och att det var tomt när vi flyttade. Hon tog också upp Sjunkamossa. Jag har ju återpublicera det inlägget jag skrev efter natten i Sjunkamossa på den här bloggen, för det om något var verkligen en vändpunkt i vårt förhållande. Kul att någon tog upp det! Mamma berättade det som att jag kommit hem och sagt ”Jag tror jag har blivit nästan religiös. Hon hade blivit kär, i Christoffer”. Det var mer än så faktiskt, men det förklarar det inlägget bättre. Mamma sa också något väldigt fint; ”Om det är några som har alla förutsättningar att hålla ihop hela livet, så är det ni. Ni tar hand om varandra och visar kärlek i vardagen”. Jag hoppas och tror att hon har rätt! Helena var sist ut av våra föräldrar att hålla tal, som etiketten föreskriver. Hon berättade om att hon och Christoffer alltid stått varandra nära och att hon beundrar honom för att han alltid står fast i sin övertygelse, även om han har alla emot sig. Jag kan bara hålla med henne. Hon berättade om när Christoffer kom in i musikklassen och att alla blev så glada, men att det var innan de visste att Zurka skulle gå där. Det sista slängde hon in helt spontant och bad om ursäkt till Zurka sen, men jag tror inte att han tog illa upp! Vi andra tyckte i alla fall att det var kul! Hon berättade också om hur sur Christoffer var när HIF förlorade förr. Tur att det har ändrats, säger jag! Hon berättade även om när vi spelade spel med Rikard och hans familj i början av vårt förhållande och menade på att om jag kan stå ut med att spela spel med dem, kan jag stå ut med det mesta. Ja, alltså, jag kommer ju aldrig ge mig på att spela TP eller något liknande med dem… Hon sa också att hon ser fram emot att lära känna mig ännu bättre. Ja, jag liksom Christoffer är kanske lite svår att lära känna, men det är ju ingen brådska. Hon lär inte bli av med mig i första taget! Gemensamt för de här talen var att alla våra föräldrar berättade att de var stolta över oss. Jag har nog inte tänkt så mycket på om de är det eller inte, men det var roligt att höra det från alla fyra. Jag är också glad att jag kommer så bra överrens med mina nyblivna svärföräldrar, jag tycker väldigt mycket om dem!
När de talen var avklarade åt vi upp maten och sedan stod Isac, men kanske framför allt Tilda vid honnörsbordet och pratade med oss mer än några andra på festen. Tillsist kom mamma Nettan fram och tog med sig Tilda därifrån och sa att det kanske var fler som ville prata med oss… Det var bara roligt att Tilda var så fascinerad! Gabriella och Zurka stod också en del vid honnörsbordet och pratade med oss och våra föräldrar, trevligt! Det är så svårt, för att inte säga omöjligt, att hinna prata med alla man vill, så det var skönt när folk kom fram till oss. Vi var ju glada för att varenda människa som var där ville komma och fira oss! Så visade det sig att Zurka skulle hålla tal. Jag hade ingen aning om ifall han visste att han enligt etiketten förväntades göra det och jag trodde inte innan att han skulle göra det heller. Inte heller hade jag väntat mig ett så himla fint tal! Han började också med att berätta om Christoffers missmod när HIF förlorade förr och att Christoffer själv också är en som alltid vill vinna. Jo, det kan jag skriva under på, men så har han också en tendens att vinna i det mesta han ger sig på. (”Man tävlar ju för att vinna” brukar han säga med självklarhet och tittar oförstående på mig när jag säger att det kanske kan finnas andra aspekter på det också.) Zurka sa också att Christoffer alltid funnits där för honom, att vi båda gjort det och att han inte kände ett behov av några grabbkvällar eftersom jag är självklar vid Christoffers sida. Trots att jag nästan alltid är med när de träffas känner han inget behov av att träffa Christoffer utan mig, det får jag ta som ett mycket högt betyg! ”Jag älskar er båda” avslutade han och jag ville nästan krama honom. Inte visste jag att han var så bra på att hålla tal, han verkade knappt nervös ens. Sedan bad han alla göra något som tydligen är en polsk tradition: sjunga ”Ja, må de leva” för oss. Det kändes lite konstigt, men var ganska kul. Och texten funkar ju egentligen ännu bättre på bröllop än födelsedagskalas!
Marskalk och tärna
Isac och Tilda
Mer underhållning och tårta
Om jag lyckats undvika att bli synbart tårögd av de fina talen, så var det än svårare när Simon och Amanda sjöng och spelade ”Det vackraste” för oss, vilket Tilda skarpögdt påpekade. Vi funderade på att ha den låten också i kyrkan och jag har alltid tyckt mycket om den. Så fint att de ville framföra den till oss! Därefter ringde Matos från Mexico för att gratta oss och berätta att han kommer hem i slutet på juni. Han saknades på festen, verkligen! Sedan blev det lite mingel i lokalen och vi passade på att ta oss en titt på alla fina presenter. Jag ska inte gå djupare in på allt vi fick, men det var väldigt mycket pengar och kort, och en del annat. Många hade lagt mycket tanke bakom både kort och presenter. Ni ska alla få tackkort snart och jag kan lova att vi verkligen menar varje tack! Faktum är att den allra bästa presenten var en bok med sidor som olika personer fått skriva och dekorera helt fritt. Å, om ni visste hur många gånger vi har bläddrat i den redan! Båda våra gamla lärare från låg- respektive mellanstadiet hade skrivit till oss, och till och med Karolina, min bästa vän i lågstadiet. Jag blev såklart rörd – igen. Och naturligtvis hade flera av våra vänner, släktingar och våra föräldrar varit med. Andra skrev i gästboken som mamma hade lagt fram, synd att inte fler hittade den!
Sedan blev det tårta, choklad- och passionsfruktsmoussetårta (inget kort ord precis) med chokladspegel som var dekorerad med blå och vita rosor. Det var kanske ingen klassisk bröllopstårta, men den var fantastiskt god! Vi såg till att det även fanns en tårta av de fem som den bestod av med mandelbotten så att glutenintoleranta kunde äta av den också. Vi skar förstås upp den gemensamt och det plingades hejvilt i glasen en stund.
Sedan gick möhippe- och svensexegänget fram och berättade lite för folk om vad vi gjort. Anna berättade om att vi red islandshästar, att de låtsades tvinga mig att bada, att de band för mina ögon och körde hem mig till mamma som bjöd på ceasarsallad till lunch och att de sedan spökade ut mig till katt i vit klänning innan vi gick ut och festade. Zurka berättade att ingen egentligen vet vad de gjorde på Christoffers svensexa. Eller okej, att de hämtade honom och slängde in honom i bagageluckan, att de grillade i Pålsjö och att de sedan åkte till Bakken. ”Slaget vid Bakken” har de kallat det sen, jag antar att det talar för sig själv! Sedan överlämnade Anna min tavla som jag målat till Christoffer och Zurka överlämnade tavlan Christoffer målat till mig, efter att de hade visat upp dem för gästerna. Verkligen tjusiga tavlor måste jag säga. Jag fick även ett paket av de som varit med på möhippan, som visade sig innehålla en fotobok med bilder från den dagen. Gud vad jag skrattade när jag såg fotona!
När alla de andra återgått till sina platser stod Fia och Emelie kvar och beordrade oss att ta av skorna. Christoffer fick en av mina och jag en av hans och så var det dags för skoleken med frågor som ”Vem tvättar oftast?” och ”Vem snarkar mest?”. Vi var rörande överens om varenda fråga. Vi känner varandra väl! Den enda som var svår att svara på var ”Vem är mest vuxen i förhållandet?” Christoffer svarade Anna efter en lång tvekan, men jag höll upp bägge skorna. Vi är på samma nivå. När sedan alla satt sig ställer sig plötsligt Anna upp och håller ett spontantal. Det kallar jag modigt! Det var inte långt, men hon berättade att hon var glad att ha lärt känna oss, och att hon lärde känna mig på riktigt i Långvinkelsbacken egentligen. För att undvika missförstånd här så avslöjade jag inget värre än min piercing, men den stämde nog inte helt med hennes bild av mig sedan tidigare. Finns det något roligare än att chocka folk på ett kul sätt?
Festen börjar på allvar
Nu hade klockan blivit 22.00 och det var fest! Bandet Prebens pågar gick ut rätt lugnt med låtar som hade skyhög igenkänningsfaktor, typ ”Får man ta hunnen me sig in i himlen” och ”Jag vill vara din, Margareta” och alla dansade! Från barnen till våra morföräldrar. Alla dansade med alla och jag dansade med Granlund, både senior och junior, Rigi, Zurka, Christoffer och gud vet alla. Fia dansade med Christoffers morfar och Simon tog sig en svängom med Isac och Gabriella som sedan hoppade omkring med mig och morfar. Med andra ord dansade verkligen alla med alla, och hur som helst. Maj-Lis hade tydligen ont i foten men till och med hon log efter en ordentlig bugg med Granlund som var i högform. Flera frågade mig ”Vem är det där? Han håller verkligen igång!” Och det var morfar, det. Han dansade hela kvällen och verkade ha lika kul som jag och Christoffer. Min klänning hade en jobbig tendens att kasa ner, men vad gjorde det? Efterhand åkte kavajer av och skjortknappar öppnades och Micke chockade i alla fall mig och Christoffer genom att plötsligt rocka loss totalt med slipsen knuten kring pannan. Vad hände med honom? ”Då skulle ni se mig på Ekebo” var svaret på den frågan. Folk fick ut och lufta sig allt som oftast eftersom det var fruktansvärt varmt i lokalen efter ett tag, men det var alltid någon på dansgolvet. Putte sa ”Tro inte att ni äger dansgolvet bara för att ni har gift er” när vi krockade med honom och Marie. Jonas kom plötsligt stapplandes i flickvännens högklackade skor och liknade mer en Avatar än något annat. Zurka skulle göra en snygg avslutning av dansen med mormor och lutade henne tjusigt bakåt, men tappade taget. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta när mormor plötsligt låg kravlades på golvet. Ja, well, är det fest så är det! Hon slog sig i alla fall inte som tur var. När de flesta av gästerna gått hem blev det karaoke med bandet. Klas började med ”Tush” och sedan sjöng Simon och Christoffer ”Mambo no 5”, vilket nog inte var det lättaste. Sedan tyckte bandet att det behövdes lite tjejer på scen och jag och Gabriella sjöng ett evighetslångt Gyllene Tider-medley. Lät säkert hemskt eftersom man inte hörde sig själv, men det var jävligt roligt! Annika ville ha med sig Marcus hem, men han vill inte gå. Bandet fattade vinken efter ”Tush” och började spela rockmedleyn med låtar som ”TNT”, ”Are we humans”, ”Paradise City” och likande. Synd om de som gått hem, för det var verkligen skitroligt! Flera stod och spelade luftgitarr och svetten rann. Vid det laget hade jag fruktansvärt mycket skoskav av allt dansande och jag hade lagat klänningen med svart vävtejp som bandet hade till sladdarna på ett ställe i kanten, men det var verkligen fest. När klockan var 02.00 skulle bandet sluta spela, men de vill inte riktigt lägga av, så jag tror att de också hade roligt faktiskt. Till sist fick de i alla fall ge sig, Granlund tackade för ”En jävligt rolig fest!” och folk började bege sig hemåt. Klas tog Göran och Zurka till hjälp att bära våra presenter till sin bil och skjutsade hem Gabriella medan Göran och Zurka begav sig ut på stan och vi gick (läs haltade i mitt fall) mot hotellet. Zurka ackompanjerade vår promenad dit med att nynna bröllopsmarchen högt, vilket sedan urartade till att bli Star Warstemat. Vilken kväll!
Kortfattat
Kyrkan blev inte exakt som jag hade tänkt mig kanske, men det lilla som fastnade i mitt chockerade medvetande var ändå fantastiskt. Festen hade bara någon enstaka detalj som inte var vad vi hoppats, men på det hela taget kunde den bara inte blivit bättre! Det var verkligen mitt livs bästa fest, precis som det ska vara. Det började så fint med alla underbara tal, som ni nu säkert förstått betydde väldigt mycket för mig (ingen har någonsin hållit tal till mig förut) och slutade med världens roligaste fest. Ingen blev ovän med någon, ingenting blev förstört, ingen skadade sig och ändå dansade folk på borden. Inte bokstavligen förstås, men det verkade faktiskt som att varenda en gäst hade roligt! Vi gjorde också helt rätt i val av tärna, marskalk, toastmaster och när vi bad om hjälp med förberedelser. Alla som hjälpte till på fredagen gjorde en hjälteinsats, det ska ni veta! Emelie planerade dukningen fantastiskt fint (eller hur?), Jan tog underbara foton, Helena och Rickard med familjer gick bara in och gjorde det som behövdes göras på fredagen utan minsta tveksamhet enligt Emelies och mina instruktioner, Zurka och Göran slet med ölflak och vinflaskor tillsammans med Christoffer, mamma försökte reda ut allt med serveringspersonalen och pappa kom med en låda han gjort som vi kunde förvara alla korten i. Emelie fixade saker helt på eget initiativ efter mina önskemål (det är vad jag kallar riktig hjälp). Simon höll bättre i festen än vad jag någonsin trodde att någon toastmaster skulle kunna. Han styrde upp det på ett sätt som också fick stämningen att höjas för varje sekund, men såg till att vi höll oss till det som skulle göras och tog det hela på största allvar. Fia och Zurka var så fina i kyrkan och stöttade oss både då och under planeringen. Föräldrarna hade vi ju inte valt, men jag skulle inte viljas byta ut dem för allt i världen även om jag hade kunnat. Varken mina eller Christoffers!
