Vissa dagar…

…på jobbet blir man ödmjuk av. Vilka människoöden man möter, och inte alla är så himla roliga. Men ibland behöver man påminnas om vad som är viktigt i livet, det tror jag skulle vara nyttigt för de flesta. Att komma hem till någon man älskar, att ligga i sängen och lyssna på regnet, att ge sig iväg på utflykt… Så fantastisk är förmågan att kunna göra sådana saker att man bara tar den för given och inte tar sig tid till det. Sånt som bara är småsaker men som gör vardagen värd att leva. Det är faktiskt bra mycket viktigare än sånt man hakar upp sig på.  Som dålig bilförare till exempel…

Dagens utbrott…

Varje gång vi har varit utomlands så konstaterar jag att jag önskar mig trefilig motorväg mellan Helsingborg och Malmö. Ja, inte för att jag kör till Malmö oftare än jag verkligen behöver men fram till Landskrona hade jag verkligen haft nytta av det. Det är alltid helt packat med bilar och lastbilar hela vägen när jag kör (det verkar poppis att jobba 8-17). Men varje gång jag hamnar i fredagsrusningen på väg hem så ångrar jag min önskning. Svenskar kör för jävla dåligt, det skulle inte funka att ha tre filer. Om folk kör ganska illa på landsvägen och i stan är det ingenting mot motorvägen, jag skäms ibland å mina “med”-trafikanters vägnar. Särskilt illa är det på helgen och på fredag eftermiddag. På morgonen är det sällan problem, även om det är väl så mycket trafik som när jag kör hem. Men hallå, alla de duktiga förarna jag kör till jobbet tillsammans med, vart har de tagit vägen när det är dags att köra hem 9 timmar senare?

Låt mig ta några skräckexempel på hur illa folk kör från dagens färd från Landskrona och hem. I stan: inga problem. När jag kommer till landsvägen: en bil framför som uppenbarligen måste saknat både farthållare och hastighetsmätare eftersom hastigheten varierade med ca 20 km/h och vars förare sedan tyckte att det var en bra idé att köra ute i väggrenen på påfarten. Och nej, jag tror inte att han/hon var full, det vinglades inte. Motorvägen: En bil med en ljushårig tant i medelåldern (ja, kör man så är man tant i medelåldern) som klamrar sig fast vid ratten och stirrar spänt rakt fram ligger i knappt 90 km/h i mittenfilen där det är trefiligt vid Milstolpen. Folk gav upp och körde om på bägge sidor eftersom det var rejält med trafik. Det är skitdumt, men vad gör man när folk inte ens har förstått att det råder högertrafik i det här landet? Jag körde om på vänster sida kan jag tillägga. Om man inte törs köra mer än i 90 km/h på motorvägen bara för att det är mörkt trots att väglaget är helt perfekt kanske man ska ta och lämna bilen hemma. Och gör man inte det så ligger man till höger och trycker bakom en lastbil om man tvunget ska köra motorväg!!! Gäller även alla gubbar i keps och silverhåriga damer i nya småbilar. När jag närmar mig Helsingborg ligger en idiot så nära bakom i ca 110 km/h att det är nätt och jämt att jag ser lyktorna. Varför? Jag låg snyggt till höger och väntade mig att han/hon skulle köra om, men nej. Ett par kilometer senare så svänger bilen av. Okej, tresekundersregeln någon? Fattar inte folk vad som kan hända om man ligger så nära i de hastigheterna, begriper de verkligen inte det? Jag har inte lust att bli exemplet som lär idioten vad som kan hända.

Medelålders kvinnor, silverhåriga tanter och gubbar i keps vill jag ibland hoppa ut ur bilen ruska om och banka in lite vett i. Sorry, men det är oftast någondera när någon kör fruktansvärt sakta eller fegt på andra sätt och ligger i vägen för alla andra. Det är inte bara fördomar, det är statistik, eftersom jag brukar titta efter vem som kör så illa när jag till sist kommer om. De sitter också gärna med näsan eller hakan hängande på ratten. Har ingen lärt dem vad som händer om airbagen utlöses när man sitter så? Jag säger faktiskt; hellre en idiot som kör om vid fel tillfälle eller ligger för nära för att han (ja, oftast han) har brått och som man snabbt är av med! Dessa andra livrädda och livsfarliga förare får andra trafikanter, ibland flera på samma gång, att göra dumheter i ren desperation eftersom man inte blir av med dem. Dessutom kryper det i skinnet på mig bara jag tänker på deras livrädda uppsyn. Förlåt, men det är sant.

Så, alla dåliga och bra förare, nu vet ni vad jag tycker.  Jag kör inte perfekt, det har jag inte sagt, men jag har som huvudregel att försöka vara så lite i vägen för andra som jag kan och då kan det aldrig bli riktigt illa! Tänk om folk kunde ta verklig hänsyn till varandra, som att släppa ut någon som fastnat bakom en lastbil på motorvägen till exempel, vad trevlig trafiken skulle bli! Jag gör det, trots att det ofta blir jobbigt för mig själv. Någonstans måste man ju börja.

Vad hände med “the independent woman”?

Aha, då sitter man här alldeles ensam. Vad är det första gräsänkan gör? Bloggar förstås! Christoffer är på kurs i Stockholm i 5(!) dagar. Fyra nätter alldeles ensam… fy vad tomt. Fast jag har ju min Cisco. Han lånar mer än gärna husses säng när sovrumsdörren för en gångs skull inte är stängd.

Vad hände med the independent woman som inte behöver någon man vid sin sida? Screw her, hon vet inte vad det vill säga att älska att vara med någon så mycket att det var fyra, nästan fem år sedan hon var ifrån sin älskade i fyra nätter eller mer… utan att sakna friheten det innebär för fem öre. Sure, jag kan titta på vad jag vill på TV hur länge jag vill, blogga halva natten, strunta i att laga middag, men det där tröttnar jag på redan innan läggdags. Sedan vi blev tillsammans 2006 har vi varit ifrån varandra sex nätter på rad som mest. Jisses, inte konstigt man blir beroende!

Mer Amsterdam

Det blev inget Anne Franks hus. Sure, jag hade verkligen velat se det, men trafiken förstörde ett försök, trötthet ett annat. Så många gånger som jag försökt nu så kan huset inte motsvara förväntningarna! I fredags började vi med frukost på McDonald’s och sedan gav vi oss iväg till Zaanse Schans, ett landskap utanför staden med bevarade möllor längs med en kanal, några så gamla som 400 år. Det kändes verkligen som det gamla Holland. Flera av möllorna var igång med sågverk och malning av kryddor och mjöl. Det var kallt hela vår vistelse i Amsterdam, så varm choklad satt fint efter en promenad bland möllorna. Sedan tittade vi och några av alla de tusentals japanska turisterna som var i och omkring Amsterdam på toffeltillverkning. Vi applåderade i alla fall inte när toffeln var klar, så turistig får man bara inte bli… Efter möllorna åkte vi tillbaka in till stan och körde omkring och gick sedan i den berömda Vondelpark, som är ungefär som Central Park i klart förminskad skala. Folk som joggade, cyklade (detta cyklande!) och en massa hundar. Säkert vackert på våren och sommaren, men nu blev vi väl inte direkt imponerade. På kvällen käkade vi sushi på en japansk restaurang och den var nästan i klass med den vi fick i Köpenhamn första gången jag smakade sushi vid den här tiden förra året. Det låg en halv fiskfilé på varje risrulle… typ.

Sedan var det då nyår, årets i särklass mest överskattade kväll. Vi hade inte högre förväntningar än att gå på stadens gratis firande i en park vid Riksmuséet och äta en god köttbit, men det visade sig vara för mycket begärt. På dagen började vi med frukost/tidig lunch på Burger King (ni hör vilken underbar kosthållning vi haft) och sedan begav vi oss in i stan. Vi gick på stadens permanenta loppmarknad som sålde det mesta, bland annat svenska Mohedatoffeln, och sedan gick vi på tortyrmuséet. Vi åkte tillbaka till vårt fancy hotell och tog en öl i baren och vilade en stund innan vi gjorde oss klara för kvällen. Fyra stjärnor är en för mycket om jag får säga det, jag tycker inte att det är kul att hotellpersonalen går i kostym och ger en titlar som Sir, att parkeringen och frukosten är olösligt dyr (vilket vi i och för sig löste med att helt enkelt ställa bilen på gatan utanför), att det börjar städas i rummen klockan halv 9 på morgonen om man inte hänger ut skylten, att man bli iakttagen av personalen om man tar ett steg utanför den rutt de tror att man ska ta genom lobbyn eftersom det kan tyda på att jag behöver deras hjälp och att man känner sig som en luffare när man kommer dit efter en hel dags resande eftersom alla som bor på hotellet kommer uppklädda till tänderna. Hellre än brännmärken i mattan och mögel i badrummet som 2+-stjärnigt innebar i Los Angeles, men lagom är bäst.

Vi började med att leta kvällsmat, vilket var i princip omöjligt. Först provade vi med att hitta något i närheten av platsen där firandet skulle vara sen, men det mesta var stängt! Vem stänger sin restaurang på nyårsafton?! Vill man inte tjäna pengar? Sen gav vi oss ut i förorterna vilket var ett sällsynt dåligt beslut. Antingen var det stängt eller fullt vart vi än kom. Till sist var vi desperata att bara hitta någonting att äta. Vi funderade på ett kebabställe i närheten av en restaurang som just sagt att de skulle stänga köket, men blatten som stod utanför kastade en smällare efter oss. Efter det hade vi hellre svultit ihjäl än handlat där. Hur tänkte han? Hm, två potentiella kunder, jag kastar en smällare efter dem så kommer de säkert hit och handlar. Även om det nu var så att han inte ägde stället hade jag som ägare sett till att han försvann långt bort och det fort… Till sist hittade vi ett öppet McDonald’s inne i stan. Kanske inte det man vill äta på nyår direkt, men vad gör man? De stängde tjugo minuter innan utsatt tid, så där blev det inte heller någon mat. Till sist, 2½ timme efter att vi började leta, handlade vi en översaltad kebab som vi åt i bilen. Rätt långt ifrån det vi hade tänkt oss till nyårsmiddag…

Stadens firande bestod i scen med artister inom ett stort avspärrat område. Enda stället där man fick vara något sånär ifred för raketer och smällare innan tolvslaget. Amsterdam var som en krigszon timmarna innan, det small överallt och inte direkt på något säkert sätt… Precis utanför det avspärrade området var det gott om folk som samlades och avfyrade raketer. Jag såg flera explodera mitt i folkmassan, men det verkade inte som någon blev allvarligt skadad i alla fall. Vi stannade där över tolvslaget som var pampigt med nedräkning, massor av fyrverkerier och flickan och pojken, (här enorma och tydligen uppblåsbara enligt HD) som är någon form av nationell symbol i Holland, som pussades framför scenen. Sedan gick vi ner i parkeringsgaraget och hämtade bilen och körde tillbaka till hotellet genom ett rökigt Amsterdam där vissa till och med gjort upp bål på gatan. Det var som en krigszon, tur att svenskar inte är lika galna i fyrverkerier!

Igår körde vi de drygt 100 milen hem igen och hämtade min lilla pälsiga älskling i Raus där han firat nyår på vägen. Det är faktiskt ganska skönt att vara hemma och det ska till och med bli ganska trevligt att jobba imorgon!

Amsterdam

I-landsproblemet löst! Vi är just nu i Amsterdam. Efter otroligt många om och men och kanske (helt olikt oss när det gäller att resa) blev det till sist Amsterdam. Jag har varit här tidigare, men det var länge sedan, och vissa saker missade jag då som vi tog igen nu. Christoffer har bara åkt igenom Holland tidigare. Vi reste hela dagen igår, i effektiv restid tog det tio timmar hit för naturligtvis körde i bil och hann mest med att checka in på vårt lyxiga flygplatshotell och sedan ta ett sent kvällsmål på KFC, något jag inte ätit sedan (eller innan) sista natten i San Francisco. Redan igår insåg vi att det kanske inte skulle bli så lätt att köra bil i Amsterdam, och idag har det visat sig att vi hade rätt. Vi råkade köra bil rakt genom Red Light District, gatan var så smal att folk fick pressa sig mot väggarna på husen för att vi skulle komma förbi, men å andra sidan är bilen tillåten på varenda gata här. Det är som att köra i Köpenhamn, massor av gående, bilar och cyklister i alla riktningar samtidigt som alla korsningar ser mycket mysko ut. Först rödljus och när det sedan blir grönt kommer man fem meter längre fram till en väjningplikt. Varför då ha rödljus överhuvudtaget?

Vi började dagen idag med ett besök på Heinekens bryggerimuseum, mycket trevligt. Enda saken som inte varit galet dyr här (som exempel: hotellfrukosten kostar 26 €… per person (!), den dyraste frukost jag någonsin ätit, parkeringen kostar 5 €/timme i stan) och det ingick tre öl var och provsmakning av vörten, det vill säga halvfärdig öl innan den jäst, 4D-film, en titt på shirehästarna i stallet och en hel del interaktiva saker. Sedan tog vi den “obligatoriska” kanalturen innan vi försökte med Anne Franks hus, något som vi dock får ta imorgon bitti när kön förhoppningsvis är lite mindre. Jag minns att vi hoppade över huset förra gången jag var här också, av samma anledning som idag. Nu ikväll var vi, kan ni gissa? Ja, naturligtvis var vi i Red Light District, vi körde inte bara bil igenom där. Först åt vi kött, mycket kött, och sedan promenerade vi gata upp och gata ner för att med egna ögon se om det var sant att det stod tjejer i skyltfönster. Av förklarliga skäl hoppade vi över dessa kvarter när jag var här med pappa, Fia och jag var väl 12-13 år eller så då. Jodå, det var sant. Det var verkligen i skyltfönster som tjejerna stod, och inte riktigt så som jag hade tänkt mig, högt upp och långt borta från gatan, utan de stod nästan pressade mot glaset. I vissa gränder var det väldigt nära en också eftersom allt är trångt i den här staden och gränderna knappast är något undantag. Tjejerna var så unga, yngre än jag i alla fall. Runt tjugo skulle jag gissa på de flesta, och väldigt snygga utan minsta tecken till att vara “slitna” så om jag fortfarande föreställer mig att man snabbt blir med det yrket. Coffeshops låg det överallt också, lukten av joint var rätt påtaglig mest överallt i de kvarteren, och sexshoper fanns det förstås gott om, men det sistnämnda var bra mycket mer maxat i Hamburg. På Reeperbahn sålde de både rullstolar, tvångströjor och fullsize gynekologstolar, men det var snällare med sånt här. Människor såldes utanför Reeperbahn också, men det var smutsigare, hårdare, mer i skymundan och inte på huvudgatan. Det var liksom verkligare här, mer nära och öppet. Mycket underligt att se.

Nu ska vi sova, så vi kan hänga på låset till Prinsengracht 263 imorgon. Det har nästan blivit en grej, nu måste jag se det där jäkla huset! Det tråkigaste med den här resan (förutom att allt är vansinnigt dyrt här) är att jag glömde kameran hemma! Grr…! Så ni får försöka föreställa er och jag får försöka komma ihåg.

Dagens i-landsproblem

Om bara tre dagar är det julafton. Eftersom jag växt ifrån julen (eller okej, kanske inte helt då men delvis) så ser jag mer fram emot dagen efter. Vi tänker resa, men frågan är bara vart. Inget Sälen blir det i alla fall, där är för lite snö och för få pister öppna. Alperna är för dyrt. Vart ska vi? Ja… vi får väl se. Restresa till Teneriffa/Egypten/Gran Canaria? Eller mera Tyskland? Eller Norrland? Det är verkligen dagens i-landsproblem. Hemma ska vi inte vara i alla fall!

I am 24, going on 18…?

Att vara 24 suger faktiskt rätt mycket. Eller i alla fall att vara 24 som jag är det. Minns ni hur det var att vara 17? I do. Långa kalla kvällar vandrande i grupp på stan utan mål. Man kunde ju inte gå på 16-årsdisco precis, men man kom inte in någonstans om man såg ut som jag gjorde (alltså typ som 15). Det man mest hoppades på var att träffa den där snygga killen eller att hitta någon som inte hade lika tråkigt som en själv och hänga med på fest hos någon, känd eller okänd spelade mindre roll. Det ledde ofta till knepiga men roliga upplevelser och det var det man ville ha. Upplevelser! Att vara hemma en helgkväll var lika med många långtråkiga, halvt ångestfyllda timmar framför datorn då man hoppades att “någon kul” skulle dyka upp på msn och föreslå att man skulle göra något. Man ville göra.

Nu är jag faktiskt inte 17, så jag går inte omkring planlöst på stan och letar meningslösa fester att crasha. (Det är ju tur det…) Jag samlar inte på telefonnummer till halvgalet folk som jag egentligen inte känner, jag la ner msn för länge sedan och jag “hänger” inte. Men jag är i samma mellanläge i livet. Precis allting är inte längre spännande, så upplevelserna jag söker måste vara lite mer än första bästa fest för att vara kul. Men återigen står jag med ena foten här och andra där. Då var det mellan tonåring och ungdom/ung vuxen, nu mellan ungdom och verkligen vuxen. Antar jag. Å ena sidan tycker jag fortfarande att det är kul att vara full emellanåt, det är bara att erkänna, å andra sidan sparar vi pengar till hus. Inte för att det behöver vara motsägelser, men det blir det. Ena timmen seriös biståndshandläggare, andra timmen tonåring på fest. Det är väl också det att jag och Christoffer är mitt emellan våra vänner. Det är antingen hus och barn och middagar eller ut och festa och ragga varje helgkväll. Inget av det är vi just nu. I och för sig är det lyx att kunna växla mellan ytterligheterna, men man blir lite lätt schitzofren av det emellanåt. Som tur är, är jag och Christoffer på samma nivå.

Det enda som aldrig tråkar ut mig vad det gäller “att göra” är att resa. Det är det roligaste som finns. Man behöver inte jaga upplevelser (även om vi gör precis det när vi är ute och reser) utan upplevelserna kommer ofta till en om man bara är öppen för dem. Man träffar alltid någon “inföding” som bjuder på ett mer eller mindre knäppt men alltid nytt sätt att se på tillvaron. Som mannen i cowboyhatt på macken i öknen i USA eller den mindre metalt stabile irländaren på Gran Canaria som var övertygad om att Bono (U2) var involverad i mer än en ordentligt skum affär. Hörs det att jag behöver nya upplevelser? Jag kan inte sluta skriva om detta resande, det är rena drogen…

Lite ego?

Såhär ser vårt sovrum ut numera. Well, den delen som är ovanför den obäddade sängen då… Mitt val av bröllopsbild på Christoffer till vänster (ja, jag är med snett bakifrån), hans val av bröllopsbild på mig till höger och en jättetavla (70×100) på oss båda i mitten. Och sedan en bild till på oss som inte är från bröllopet men som hänger i andra änden av rummet. Det är rena fotoutställningen. En aning ego kanske?

 

Åldersnoja

Okej, jag vet, jag är 24 år. Men på bara tre år eller så har jag gått från att “tro” att livet är oändligt till att inse att jag de facto levt någonstans mellan en tredjedel och en fjärdedel av det redan, om man nu får leva ett normallångt liv. Jag har knappt börjat känns det som… och ändå har jag redan valt väg, och det kan skrämma mig ibland. Jag spelade något dumt tennisspel på en mobil på jobbet medan jag väntade på några inför ett hembesök, och där spelade man mot motståndare med så konstiga namn att jag tänkte att de måste vara riktiga. Så väl tillbaka på kontoret så googlade jag och mycket riktigt, figuren jag spelat mot fanns i verkligheten. Hon visade sig vara 87:a som jag och tennisstjärna (jag kan inga sådana, har nog bara hört talas om Björn Borg, Robin Söderling och Federer, ever). Tro nu inte att jag vill bli tennisstjärna, eller idrottsstjärna alls för den delen, men jag skulle liksom vilja ha möjligheten… och det är redan försent i de flesta sporter. Jag har redan valt väg, fast det kanske inte skett så medvetet egentligen. Visst har jag kämpat för en hel del av det jag har, men varje sak för sig har inte varit del av en större masterplan för hela mitt liv utan små pusselbitar som har plockats ihop och blivit en tillvaro. Jag kanske borde säga upp jobb och lägenhet och ta med mig Christoffer till Australien i ett par år? Fast å andra sidan, vad skulle jag finna där som jag inte redan har bättre här? Förutom väder då… Jag tror inte att man bara kan fly, vardagen hinner ifatt en även i Australien, eller vart man nu beger sig. Det är bara att göra vardagen så härlig som möjligt och lära sig njuta av det man har, och ändå inte glömma bort att drömma. Så lätt det är då… är det inte det som vi alla kämpar med? Så det kanske inte är åldersnoja, det kanske är noja över att det blir allt svårare att lämna den vägen man har slagit in på. Även om jag trivs alldeles utmärkt med den!

Vi som är födda på 80- och 90-talet verkar ha få med oss det här med självförverkligande från BB. Eller? Välfärdens baksida, när vi inte behöver kämpa för överlevnad måste vi drömma om annat. Jag känner i alla fall av det. Men det är kanske hela samhället, oavsett generation? Jag tycker att alla pratar om samma sak. Man ska resa över hela världen, göra karriär, finna kärlek, bli lycklig. Materiella ting är viktiga också, men det där att förverkliga sig själv blir det som visar hur framgångsrik man är. Vi har också fått en helt ny möjlighet att visa upp detta för världen – internet. Vi skryter om långresor, äventyr, upplevelser. Förr fick man visa upp sig för sin närmaste omgivning men nu kan man visa upp sig för hela världen. Man kan med ord och bild beskriva för alla vilket fantastiskt liv man har och inte bara visa upp hur lyckad man är genom att köra en flashig bil genom stan. Problemet är att bli sedd i denna massa av människor som vill bli sedda. Inte konstigt att Google tjänar multum på sökmotoroptimeringar. Nu ska ni inte tro att jag svär mig fri från allt detta, även om mitt främsta mål med att till exempel blogga inte är att visa upp mitt lyckade liv. Angående det säger jag som Winnerbäck: “Jag är en av alla dem som skrivit ner sin hemlighet för många gånger, minst hundra gånger om. Men jag är en av alla dem som drabbas då och då av nåt jag vill förklara.” Så är det, jag vill liksom förklara något. För er men mest för mig själv. Public dairy om ni så vill, bara lite cencurerad!

Jubileum

1 år med världens bästa pojkvän
3 och ett halvt år med världens bästa sambo
Ett halvt år med världens bästa man

Vad blir det? Jo, 5 år med världens bästa Christoffer!