14 maj 2012

Igår var det vår första bröllopsdag. Bomull är det väl? Från början tänkte vi boka in oss på samma hotell som vi sov på på bröllopsnatten, men vi insåg att vi trivs bäst i vår egen sköna säng egentligen, så varför? Ännu har vi ingen vardag som vi vill fly ifrån, snarare ha mer av. Det blev först riktig ”bögafrukost” med bullar, goda pålägg, dyr yoghurt och chokladmjölk och sedan njöt vi bara av att stjäla en extra dag att vara tillsammans på eftersom vi hade tagit semester. Vid lunch åkte vi till Bäcka Farm som serverade huvudrätten på bröllopet och åt oss riktigt mätta på en grilltallrik. Vi blev inte besvikna den här gången heller – det var lika gott som för ett år sedan! Sedan åkte vi in om Kvidinge  för att köpa lite picknick och ta ytterligare en titt på huset vi ska på visning på imorgon. So far, so good, om bilderna på Hemnet talar sanning eller i närheten av sanning så är vi klart intresserade! Sedan körde vi till Kopparhatten för en vårpromenad. Medan vi gick där bland löven som var så gröna att det gjorde ont i ögonen insåg vi att klockan var 15.30 och vi hade varit gifta i ett år. Vi konstaterade att allt bara blivit bättre under det senaste året, inklusive vårt förhållande. Well, det förhållande som pallar bröllopsplanering klarar det mesta. Nu väntar nästa stora utmaning i form av den lilla varelsen som växer i min mage, men den ska vi nog klara! Vi längtar…

Framåt kvällen var vi och hämtade våra nya trädgårdssoffor och skruvade ihop dem under en hel del skratt med pappas hjälp. Christoffer skulle försiktigt knacka i en bult som skulle igenom ett förborrat hål i två olika brädor och lyckades slå den trubbiga bulten rakt igenom den ena brädan och göra ett helt nytt hål sidan om det förborrade… han har ätit sin spenat i alla fall! (Eller så var det bara en väldigt klen bräda).

Det hela låter kanske inte som en så där väldigt romantisk bröllopsdag men det som var hela poängen var att vara tillsammans och vardagen när vi är lediga är så bra att vi inte behöver göra några större förändringar i den för att njuta i fulla drag. Men visst får man anstränga sig lite för att hålla alla måsten på avstånd om man inte åker iväg någonstans. Vi fick båda sota för vår lediga dag när vi var tillbaka på jobbet idag, men det var det värt. Jag fick fem helt nya brukare som dök upp från ingenstans igår och idag och en telefon som aldrig ville sluta ringa och Christoffer fick sopa upp efter sin inhyrda hjälp, men är det 14 maj så är det och då ska man vara med sin gou (läs älskling)!

För ett år sedan…

Nu är jag halvvägs. Eller till och med några dagar mer än halvvägs genom graviditeten. Tiden har gått snabbt på sistone, men samtidigt går den plågsamt långsamt. Jag bara längtar tills jag får träffa den här lilla varelsen, kan hålla om, ta reda på vad det är för en person… Hur kan man längta efter någon man aldrig har träffat? Ibland, eller okej, ganska ofta, tittar jag mig i spegeln och tänker att det inte kan vara sant. Det där kan inte vara min kropp? Så ser inte den ut. Det där kan inte vara min mage, eller för den delen mina bröst. Så mycket kan det inte synas redan? Det kan inte vara sant att jag är gravid, sådant händer bara andra! Jag vet att det är synligt för alla och envar som träffar mig nu att jag väntar barn, men jag tror fortfarande på något plan att jag kan dölja det, att det är min och Christoffers hemlighet. Tack och lov är den hemska tiden förbi när man skulle berätta det för alla. Ingen kunde se det, ”men snart kommer det synas och innan dess måste jag ha sagt det till den och den och den…” Det känns så privat att berätta att man ska ha barn. Jag antar att det finns de som vill skrika ut det till hela världen samma dag som de själva får veta men jag tyckte om att veta något som ingen annan visste eller kunde se. Men bara sedan förra veckan har jag fått höra kommentarer om det på tre hembesök, nu talar kroppen för sig själv och det har sina fördelar det också.

Strax innan vi bestämde oss för att skaffa barn så fanns ändå tankarna ”är det för tidigt?” ”borde vi vänta lite?” ”kommer vi att klara ut det här just nu?” och när jag fick veta att jag var gravid bara stirrade jag på det där plustecknet och undrade vad i helvete vi hade gjort. Det gick ju också aningen snabbare än vad vi hade trott att det skulle göra. Men när nyheten väl sjunkit in lite så försvann också varje skugga av tvivel. Nu tvivlar jag inte en sekund på att vi fattat rätt beslut, vad fanns det att vänta på? Vi vill ju detta så, så gärna! Jag tvivlar inte heller på att vi kommer att bli bra föräldrar. Osäkra i början förstås, men det finns inte i min värld att vi inte skulle klara det.

Jag gick en tid innan vi hade bestämt oss omkring och tyckte att jag såg magar överallt så fort jag gick ut. Det såg så mysigt ut och jag insåg att jag var lite sotis. (Tecken nummer ett på att man på allvar börjar tänka på att skaffa barn?) Det har inte varit mysigt ett dugg att vara gravid. Spännande, hemskt, roligt och fantastiskt har det varit, men inte mysigt. Nu är det äntligen lite mysigt emellanåt! Jo, jag mår fortfarande illa på morgonen, jag är stel som en pensionär när jag reser mig efter att ha suttit för länge och magen börjar bli ivägen för att hitta en riktigt skön sovställning. Jag har svullna fötter som gör ont om jag går för långt, täppt näsa, näsblod, halsbränna, är kissnödig jämt och en del ligament känns som om de ska gå av när jag nyser eller rör mig för häftigt, men nu är det ändå mysigt. Jag mår inte längre så dåligt (som jag gjorde de första ca fyra månaderna) att det nästan förtar glädjen. Sparkarna har förändrats den senaste veckan eller så och är inte längre kittlingar utan svaga men riktiga kickar som jag faktiskt kan känna på utsidan. Och de har äntligen slutat att kittlas. Varje förändring jag märker av i graviditeten och varje centimeter min mage växer i omkrets för mig närmare den dagen när jag äntligen får träffa det lilla underverket, så oavsett om det gör att jag mår bättre, sämre eller egentligen på samma sätt så gör det mig glad! Graviditeten har gått från att i sig själv vara på samma gång så fantastisk och hemsk att den upptar hela min tankevärld till att vara vägen till målet; att få träffa mitt barn! Vårt barn!

I helgen ska vi påbörja det omöjliga projektet att hitta en bra barnvagn till ett vettigt pris. Lika bra att ta tag i det!

25

Jaha, då var man alltså 25. Vuxen på riktigt? Snart, om man får tro Zurka som menade att jag och Christoffer blir vuxna på riktigt för honom när vi väl blir föräldrar. Kan jag köpa.

25-årsdagen i onsdags passerade i stort sett obemärkt. En rätt dålig dag på jobbet toppades med en husvisning i Hjälmshult där vi ganska snart konstaterade att läget på huset var det enda som var riktigt intressant. Sedan köpte vi hem sushi och tittade på film, vilket i och för sig var väldigt mysigt. Synd att filmen var kass bara; ”Tinker, Tailor, Soldier, Spy”. Se den inte. Släkten på både min och Christoffers sida kom ihåg mig men mina kollegor har ännu inte märkt att jag fyllt 25… På vännersidan var det också skralt med gratulationer, det var bara Emelie och Fia som kom ihåg. Lite beskviken kan jag erkänna att jag är, och ingen har ens uppmärksammat sitt misstag ännu. Jag är annars bortskämd med att de flesta brukar komma ihåg min födelsedag och jag brukar ofta få gratulationer från oväntade håll.

Berlin var nice! Både skönt och lite sorgligt att det nog var sista gången vi reste på det viset. Jag fick i alla fall drömmen om en heldag på Tropical Islands med vänner besannad, och vi hade riktigt kul. Det var verkligen solsemester mitt i den ruggigt kalla storstadssemestern med restaurangbesök i bikini, vattenrutchkanor, regnskog, drinkar/milkshake och bubbelbad. Vi ägnade oss annars mycket åt att äta, haha. Jag misstänkte att det skulle växa tryne och knorr på somliga av oss, men nej, vi klarade oss. Schweinhaxe, korvar och schnitzlar, grillad fisk, milkshakes och banana splits, öl i mängder (för somliga av oss) och andra godsaker varenda dag. McDonald’s bara mitt i natten efter Tropical och på vägen hem, annars var det tysk mat och glass som gällde! Vi var förstås runt och visade de andra klassiska turistställen som Brandenburger Tor, Reichtag, 17 juni strasse, segerstatyn, Checkpoint Charlie etc. och vi hittade även ett ställe på Zimmerstrasse med mycket av muren bevarad som vi inte själva sett tidigare. Vi var också på Schloss Charlottenburg och gick en audiotour med pensionärerna. Pampigt ställe, men jag har blivit medsläpad till för många slott och kyrkor som liten för att vara intresserad egentligen. Lite kultur bland all mat och öl skadade oss väl i och för sig inte. På vägen hem blev det förstås en annan typ av kultur: Bordershop. De andra handlade öl, sprit och vin, jag handlade Kinderchoklad (hur var det nu med att vara vuxen…?). Jag fattar inte hur vi fick in allt i bilen, men det gick bra.

Nästa inplanerade resa är husvagnssemester i juni, bara jag och Christoffer då. Vi får se om vi gillar det, i så fall blir vi kanske riktiga, äkta Svenssons framöver och köper inte bara hus utan även husvagn? Och sen får det förstås bli Ullared snart och köpa bebissaker medan jag fortfarande mår bra, som eventuellt kan kompletteras med en sista minuten Ullaredresa om jag mår bra. På tal om det så mår jag bara illa innan frukost nu för tiden, och det var en vecka sedan jag kräktes sist. Woho. Kan det kanske, kanske försvinna helt någon gång? Man kan ju alltid hoppas.

Ultraljud

Jag har inte mycket tid att blogga, men en sak måste jag bara skriva ner. I tisdags var vi på rutinultraljudet. Så fantastiskt det var att äntligen få ”träffa” den lilla varelsen! Det tog ca tio sekunder för barnmorskan att konstatera ”Det är ett foster i magen”. Puh, jag hade blivit rätt chockad om hon sagt två. Att där var något har ju varit rätt uppenbart för mig i alla fall. Sen var det slut på de snabba beskeden. Efter nästan tio minuters puttande och letande hade barnmorskan ännu inte fått till en enda bild som faktiskt sa henne mer än det hon konstaterat efter tio sekunder. Jag bara låg och fnittrade och fick bita mig tungan för att ligga still, så fantastiskt var det att se den lilla, lilla människan som låg och sparkade och viftade och rörde sig därinne! Efter att till och med ha försökt skaka om bebisen vid flera tillfällen så var barnmorskan nästan uppgiven; ”Jag kan inte datera dig, jag kan inte göra några mätningar och jag har inte ens någon annan tid att ge dig…” Bebisen var definitivt vaken och rörde sig hela tiden, men inte dit den skulle och när den äntligen gjorde det var den inte stilla länge nog för att det skulle kunna hinna bli en bild och en mätning. Men så skakade jag om den lilla varelsen lite mer bestämt och slängde mig ner på britsen. Sedan kunde barnmorskan faktiskt göra sina mätningar och konstatera att det verkar vara en frisk liten krabat och att fostret antagligen kommer att bestämma sig för att komma ut och bli bebis 9/9. Vad var det jag sa? Jag hade räknat fel på en enda dag, barnmorskan på MVC på ca 9 dagar. Omkrets på huvudet i vecka 17+1 (vilket blev vad hon daterade mig till nu): 3,9 cm. Så otroligt litet! Ändå fick vi helt fantastiska ansiktsbilder i 3D som vi köpte med oss hem såklart. Vi kunde tagit några ”vanliga” ultraljudsbilder också, men det kunde varit vilken bebis som helst. Detta däremot var verkligen vår lilla unge! Vi tog reda på könet också… och jag hade rätt igen. De kan ju alltid ta fel, men barnmorskan lät så säker på sin sak att jag är rätt övertygad om att hon såg rätt även om inte jag kunde uttyda någonting av den skuggiga bilden.

Imorgon bitti åker vi till Berlin… igen. Zurka, Göran och Bettan ville gärna till Berlin och ärligt talat, jag älskar den staden så jag har inget att invända och det hade inte Christoffer heller. Känns som att vi tar en av de sista chanserna vi kommer få att åka på den här typen av resa med vänner, i alla fall på många år. När det lilla krypet kommit till världen får det bli andra typer av resor. Det är verkligen det enda jag kan komma på som jag kommer sakna med det livet vi lever nu, att kunna spontanåka på små weekendresor till storstäder och andra barnovänliga platser så som vi älskar att göra. Annars, nej, jag kommer inte på något som vi inte lika gärna kan göra med barn. På andra sätt kanske, men det spelar ju ingen roll. Jag kommer inte att sakna att gå ut och festa på krogen i alla fall!

Confessiontime

Anledningen till att det har varit svårt att blogga på länge är att jag är gravid. Alltså, jag är ju inte förlamad i fingrarna på grund av det precis, men jag ville inte att personer som förtjänar att höra nyheten face to face skulle behöva läsa den här. Nu är nog den risken eliminerad skulle jag tro. Och tror ni man tänker på så mycket annat än bebisar när man är gravid? Nä, just det. Sedan har jag inte orkat blogga heller. Jag har mått förjävligt i tio veckor nu, men det känns som att det är på bättringsvägen. De första sex veckorna var lekande lätta, men sedan började helvetet. Jag trodde att jag visste vad trötthet var, men nej, det fick jag lära mig nu. Jag skulle ha kunnat sova dygnet runt sedan vecka 6 och har gjort det också när jag fått chansen. Nästan bokstavligen. Jag trodde jag visste vad illamående var, det visste jag inte heller. Det konstiga är att man vänjer sig vid allt, till och med att vara konstant illamående. Nu är jag bara illamående på morgnarna, vilket borde gått över det med för över en månad sedan, men det är ett enormt framsteg för mig. Sedan jag började självmedicinera med järntabletter och sedan jag började ta dem varje dag har jag bara mått bättre och bättre. Det är dåligt att jag ska behöva ställa den diagnosen själv när jag hade ett blodvärde som låg precis på gränsvärdet redan i vecka 12 och strax därefter fick huvudvärk och blev tröttare och tröttare när jag borde bli piggare och piggare! Inte vet jag om jag gjort rätt, men bättre mår jag i alla fall. Kan kanske också bero på tiden som går, jag vet inte. Vecka 17 är det på lördag (säger jag). Ingen extra kontroll erbjöds på MVC, nästa besök planerades ca 9 veckor efter det när blodvärdet togs, tydligen oavsett vad blodproverna visade. Så jag skulle gå och må skit i två månader, kanske helt i onödan? Nej tack, då provar jag gärna att självmedicinera. (Järntabletter är ju inte morfin heller direkt).

Nu kan jag äntligen vara riktigt glad över graviditeten. Det har jag varit även tidigare, men inte så odelat. I korta stunder när illamåendet vikit lite har jag bara suttit och småflinat för mig själv, men mest av allt har det varit jobbigt om jag ska vara ärlig. Om än värt det förstås. Först var det mest chock, det hela gick ju lite snabbare än vad vi trodde att det skulle göra, och när den började lägga sig lite kom illamåendet. Men tröttheten är värst. Förra veckan var jag så slut att jag sjukskrev mig en dag av ren utmattning. Vissa dagar tidigare under graviditeten borde jag ha gjort det, men satt istället på min skrivbordsstol på jobbet och stirrade ut i tomma intet och försökte bestämma mig om jag skulle gå och kräkas eller försöka låta bli. Glöm att verkligen producera något när man mår så. Som tur är har jag bara mått så jävla dåligt några få dagar, men jag kan ju inte påstå att jag känt mig som vanligt under hela detta året, och tyvärr inte i någon positiv bemärkelse. Det känns som en belöning för att jag stått ut med att må förjävligt under så lång tid att magen börjar synas ordentligt nu!

Om lite mindre än två veckor är det ultraljud, och som jag längtar dit. Magen växer för varje dag nu så det gör säkerligen det lilla krypet också, men det ska bli skönt att få veta att bebisen har två armar och två ben och inte fem huvuden och svans… förhoppningsvis. Ben har den nog i alla fall, tycker faktiskt att jag redan känner den sparka. Något kittlas i alla fall! Förresten, var och köpte mammabyxor i helgen. Oh my god, varför har ingen berättat hur sköna de är? Att slippa tränga in magen i för små jeans som knäpps med totteband och istället kunna andas även i sittande är ju som en dröm. Jag ska lätt spara ett par för framtida mysbyx-bruk…

Hus är det sämre med. Vi var väldigt sugna på ett som låg i Nyvång, men tyvärr (eller tack och lov) så upptäckte vi vad det var för grannar. Jag är ledsen, men hur fint huset än är så vill jag inte bo granne med en amstaffuppfödning på en villatomt som ser ut som en soptipp. Definitivt inte med katt och en liten bebis, men inte annars heller. Väldigt synd, annars hade vi nog varit husägare snart. Jaja, vi sitter inte i sjön, vi kan bo här ett eller ett par år till om det kniper, men det där var ett hus som kanske blir svårt att matcha.

Vi håller visst på att bli vuxna väldigt snabbt. Jaja, vuxna har vi väl varit ett tag, men nu är det både barn och kanske även hus på gång. Vi behöver dock inte känna oss ensamma om att bli föräldrar, jag och Christoffer. Jag känner fem par till, förutom vi, som ska bli föräldrar mellan juni och augusti i år, och det är inte precis avlägsna bekanta. Men det förtar inte glädjen, tvärt om!

Veckans roligaste

Vi diskuterade av någon anledning gamla telefonnummer på jobbet. Telefonnumret man hade som barn och som ens föräldrar präntade in i huvudet på en så man alltid skulle kunna ringa hem. Malin berättade att hon inte ville sluta med fast telefoni för att hon inte ville skiljas från sitt gamla telefonnummer som följt henne genom livet. Så sa hon det: ”58878″, och sedan var det igång. ”Mitt nummer var 281783″, ”Mitt var 587552, varför kommer man ihåg sånt?” o.s.v. Så kommer Helly, vår nya handläggare, in i fikarummet och lyssnar två sekunder på diskussionen. Så säger hon torrt på sin breda norrländska: ”Mitt första telefonnummer var 19″.

Jag kunde inte sluta skratta… är det bara jag som har så dålig humor?

Hus

”Livet består inte av att vänta ut stormarna. Det handlar om att lära sig dansa i regnet.”

Ett citat jag hittade – och gillade – i min kalender. Fast för all del, här skiner solen på mer än ett sätt. Faktiskt så att man nästan blir bländad. Ska till exempel titta på ett hus i eftermiddag. Inte för att jag tror att vi kommer flytta in i just det huset, men vem vet? Och man måste ju börja någonstans!

Det är lite svårt att blogga just nu, men jag återkommer till bloggvärlden snart.

Vissa dagar…

…på jobbet blir man ödmjuk av. Vilka människoöden man möter, och inte alla är så himla roliga. Men ibland behöver man påminnas om vad som är viktigt i livet, det tror jag skulle vara nyttigt för de flesta. Att komma hem till någon man älskar, att ligga i sängen och lyssna på regnet, att ge sig iväg på utflykt… Så fantastisk är förmågan att kunna göra sådana saker att man bara tar den för given och inte tar sig tid till det. Sånt som bara är småsaker men som gör vardagen värd att leva. Det är faktiskt bra mycket viktigare än sånt man hakar upp sig på.  Som dålig bilförare till exempel…

Dagens utbrott…

Varje gång vi har varit utomlands så konstaterar jag att jag önskar mig trefilig motorväg mellan Helsingborg och Malmö. Ja, inte för att jag kör till Malmö oftare än jag verkligen behöver men fram till Landskrona hade jag verkligen haft nytta av det. Det är alltid helt packat med bilar och lastbilar hela vägen när jag kör (det verkar poppis att jobba 8-17). Men varje gång jag hamnar i fredagsrusningen på väg hem så ångrar jag min önskning. Svenskar kör för jävla dåligt, det skulle inte funka att ha tre filer. Om folk kör ganska illa på landsvägen och i stan är det ingenting mot motorvägen, jag skäms ibland å mina ”med”-trafikanters vägnar. Särskilt illa är det på helgen och på fredag eftermiddag. På morgonen är det sällan problem, även om det är väl så mycket trafik som när jag kör hem. Men hallå, alla de duktiga förarna jag kör till jobbet tillsammans med, vart har de tagit vägen när det är dags att köra hem 9 timmar senare?

Låt mig ta några skräckexempel på hur illa folk kör från dagens färd från Landskrona och hem. I stan: inga problem. När jag kommer till landsvägen: en bil framför som uppenbarligen måste saknat både farthållare och hastighetsmätare eftersom hastigheten varierade med ca 20 km/h och vars förare sedan tyckte att det var en bra idé att köra ute i väggrenen på påfarten. Och nej, jag tror inte att han/hon var full, det vinglades inte. Motorvägen: En bil med en ljushårig tant i medelåldern (ja, kör man så är man tant i medelåldern) som klamrar sig fast vid ratten och stirrar spänt rakt fram ligger i knappt 90 km/h i mittenfilen där det är trefiligt vid Milstolpen. Folk gav upp och körde om på bägge sidor eftersom det var rejält med trafik. Det är skitdumt, men vad gör man när folk inte ens har förstått att det råder högertrafik i det här landet? Jag körde om på vänster sida kan jag tillägga. Om man inte törs köra mer än i 90 km/h på motorvägen bara för att det är mörkt trots att väglaget är helt perfekt kanske man ska ta och lämna bilen hemma. Och gör man inte det så ligger man till höger och trycker bakom en lastbil om man tvunget ska köra motorväg!!! Gäller även alla gubbar i keps och silverhåriga damer i nya småbilar. När jag närmar mig Helsingborg ligger en idiot så nära bakom i ca 110 km/h att det är nätt och jämt att jag ser lyktorna. Varför? Jag låg snyggt till höger och väntade mig att han/hon skulle köra om, men nej. Ett par kilometer senare så svänger bilen av. Okej, tresekundersregeln någon? Fattar inte folk vad som kan hända om man ligger så nära i de hastigheterna, begriper de verkligen inte det? Jag har inte lust att bli exemplet som lär idioten vad som kan hända.

Medelålders kvinnor, silverhåriga tanter och gubbar i keps vill jag ibland hoppa ut ur bilen ruska om och banka in lite vett i. Sorry, men det är oftast någondera när någon kör fruktansvärt sakta eller fegt på andra sätt och ligger i vägen för alla andra. Det är inte bara fördomar, det är statistik, eftersom jag brukar titta efter vem som kör så illa när jag till sist kommer om. De sitter också gärna med näsan eller hakan hängande på ratten. Har ingen lärt dem vad som händer om airbagen utlöses när man sitter så? Jag säger faktiskt; hellre en idiot som kör om vid fel tillfälle eller ligger för nära för att han (ja, oftast han) har brått och som man snabbt är av med! Dessa andra livrädda och livsfarliga förare får andra trafikanter, ibland flera på samma gång, att göra dumheter i ren desperation eftersom man inte blir av med dem. Dessutom kryper det i skinnet på mig bara jag tänker på deras livrädda uppsyn. Förlåt, men det är sant.

Så, alla dåliga och bra förare, nu vet ni vad jag tycker.  Jag kör inte perfekt, det har jag inte sagt, men jag har som huvudregel att försöka vara så lite i vägen för andra som jag kan och då kan det aldrig bli riktigt illa! Tänk om folk kunde ta verklig hänsyn till varandra, som att släppa ut någon som fastnat bakom en lastbil på motorvägen till exempel, vad trevlig trafiken skulle bli! Jag gör det, trots att det ofta blir jobbigt för mig själv. Någonstans måste man ju börja.

Vad hände med ”the independent woman”?

Aha, då sitter man här alldeles ensam. Vad är det första gräsänkan gör? Bloggar förstås! Christoffer är på kurs i Stockholm i 5(!) dagar. Fyra nätter alldeles ensam… fy vad tomt. Fast jag har ju min Cisco. Han lånar mer än gärna husses säng när sovrumsdörren för en gångs skull inte är stängd.

Vad hände med the independent woman som inte behöver någon man vid sin sida? Screw her, hon vet inte vad det vill säga att älska att vara med någon så mycket att det var fyra, nästan fem år sedan hon var ifrån sin älskade i fyra nätter eller mer… utan att sakna friheten det innebär för fem öre. Sure, jag kan titta på vad jag vill på TV hur länge jag vill, blogga halva natten, strunta i att laga middag, men det där tröttnar jag på redan innan läggdags. Sedan vi blev tillsammans 2006 har vi varit ifrån varandra sex nätter på rad som mest. Jisses, inte konstigt man blir beroende!